De som stiftar lagarna i samhället måste också själva efterleva dessa lagar. Annars urholkas förtroendet för det politiska systemet i sin helhet. Det är därför som det senaste avslöjandet om riksdagsmännen är så nedslående.
Förra veckan rapporterade radions Ekoredaktion att riksdagsledamöterna har satt i system att ta betalt av oss skattebetalare för måltider som de i själva verket blivit bjudna på i tjänsten.
När Ekot fortsätter sin granskning visar det sig att riksdagsmännen även systematiskt "slarvar" med att sjukskriva sig när de är sjuka. Därmed undgår de karensdag och löneminskning, sådant som drabbar alla andra, vanliga medborgare.
När enskilda riksdagsledamöter konfronteras med sitt "slarv" försöker de slingra sig, men de tvingas ändå erkänna att reglerna är tydliga och att de nog borde ha följt dem. Men det finns undantag.
Miljöpartiets språkrör Peter Eriksson verkar sakna skam. Eriksson tillhör dem som inte anmält en enda sjukdag under sina år i riksdagen. Det beror emellertid inte på något exceptionellt gott immunförsvar. När Ekot ringde upp språkröret för att ställa frågor om hans "slarv" med sina traktamenten, ursäktade han sig med att han var så sjuk att han inte orkade svara på några frågor. Men Eriksson var alltså för den skull inte sjukskriven, och efteråt förklarar han det med att han trots influensa hade "jobbat hemifrån", och bland annat svarat på frågor från journalister. Det var dock just detta som han vägrade att göra när Ekot ringde och ställde obehagliga frågor. Men han hade väl tillfälligt tillfrisknat, när han fick mindre obehagliga frågor från någon annan redaktion. Vem vet.
Klart är i alla händelser att riksdagsmannen och mp-språkröret Peter Eriksson tillhör ett frälse, en privilegierad elit som har full frihet att styra tillämpningen av reglerna så att den personliga utdelningen blir maximal.
Talmannen Björn von Sydow försäkrar att han skall ta upp frågan med partiernas gruppledare. Men chefen för riksdagskansliet förklarar att det över huvud taget inte kan komma på fråga att undersöka hur riksdagsmännen hanterar sjukskrivningsreglerna.
Gradvis undergrävs tilltron till politikerna - och i förlängningen i värsta fall för det demokratiska systemet. Riksdagsmännen måste besinna sitt ansvar, begripa att de som lagstiftare är tvungna att föregå med bästa exempel. Men det är uppenbart att det löper en djup klyfta mellan herrarna och damerna på Helgeandsholmen och resten av landet.
I Sverige är vi i teorin alla jämlika, men de som huserar på Helgeandsholmen är bara lite mer jämlika än oss andra.