Den inställningen får man respektera. Men misstanken gnager att Sabuni har tröttnat på politiken för att tankefriheten är begränsad.
Som riksdagsledamot 2002-2006 lade Sabuni flera kontroversiella förslag om flickor som förtrycks i religionens namn: Obligatoriska gynundersökningar för att upptäcka könsstympning och förbud mot slöjor i skolan profilerade Sabuni som en svensk "light-version" av Ayaan Hirsi Ali (med skillnaden att Hirsi Ali har gått från kritik av muslimskt kvinnoförtryck till en generell islamkritik).
När Sabuni 2006 blev integrations- och jämställdhetsminister tonade hon ned sig själv. Mest uppståndelse väckte hon i Halal-TV 2008, när hon sade att hon inte är feminist.
2010 förlorade Sabuni integrationsportföljen och blev jämställdhets- och förskoleminister. Knappast förstahandsvalet för en folkpartist som inte kallar sig feminist, eftersom det bland partikollegorna finns uttalade feminister. Kändast är Birgitta Ohlsson, men hon blev EU-minister och inte jämställdhetsminister.
De mest profilerade folkpartisterna blir alltså ministrar, men på ett annat område än profilområdet. Eller så får de tona ned sig, som Sabuni när hon var integrationsminister.
Å ena sidan är det självklart. Om Nyamko Sabuni och Birgitta Ohlsson tilläts "köra sitt race" på integrations- respektive jämställdhetsområdet skulle regeringskrisen snart vara ett faktum. Sabunis inställning att invandrare inte ska "matas, bara ges möjlighet att skaffa egen föda", och Ohlssons förtjusning i genuspedagogik och kvoterad föräldraförsäkring, är kontroversiella även i FP.
Å andra sidan skapar strategin interna problem. Birgitta Ohlsson sägs kritisera Sabunis jämställdhetsarbete hårt vid interna FP-möten (Fokus nr 41 2011).
Att regeringsställningen kräver enighet utåt är kanske extra svårt att hantera för FP. Det är ett litet parti som rymmer många diametralt olika åsikter. Jämför till exempel Birgitta Ohlssons syn på jämställdhet med Camilla Lindbergs uppfattning att jämställdhet är lika möjligheter, inte lika utfall. Eller ställ integrationsminister Erik Ullenhags ängsliga "toleranssajt" mot LUF-ordförande Adam Cwejmans kritik av pojkomskärelse och försvar av jul- och luciafirande i förskolor och skolor.
Skillnaderna betyder inte att Lindberg och Cwejman är populister, "fiskar i grumliga vatten" eller "delar föreställningsvärld" med Anders Behring Breivik. Snarare handlar det om FP-kulturen, som några retstickiga centerpartister beskrev så här: "Intellektuella typer som ska diskutera och argumentera hela nätterna, i stället för att avsluta mötet och ha party".
Folkpartiet är ett intellektuellt parti, där det är (har varit?) högt i tak. Förhoppningsvis är Sabunis avsked till politiken inte ett tecken på en förändrad partikultur. Även om regerande kräver enighet så behövs det partier som vågar debattera och inte bara "lyssna in".