Göran Perssons planer på att gå i koalition med miljöpartiet riktar blickarna och intresset bortom valet 2006. Men minst lika intressant är att fundera på vilka politiska effekter som Perssons spel kommer att få under de nästan två år som ligger före valet.
Statsministern förklarade i fredags att det nuvarande samarbetet mellan socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet är "tömt på kraft". Att Persson lyfter fram ett av dessa partier som blivande regeringspartner, medan det andra partiet offentligt förned-ras, kan rimligen inte innebära någonting annat än en dödsstöt för det samarbete som dock regeringsmakten vilar på.
Så den riktigt intressanta frågan nu är: hur skall dessa partier kunna fortsätta att utforma regeringspolitik i nästan två år till?
Vänsterpartiets ledning har de senaste dagarna öst galla över miljöpartiet. Senast i går kallade Ingrid Burman, vänsterns första vice ordförande, de gröna för ett "borgerligt" parti, vilket vittnar om hur stark aversionen är. Vänsterledningen har också förklarat att Göran Persson "förverkat sitt förtroende" hos dem.
Det "samarbete" som utgör regeringsmaktens parlamentariska grund är med andra ord inte bara tömt på kraft. Det har därtill och framför allt blivit en grogrund för ett misstroende som de senaste dagarna utvecklats till vad som närmast liknar hatkänslor. Persson föraktar - med i och för sig all rätt - kommunisterna, som i sin tur svarar med misstroendeförklaring mot statsministern och hatfyllda utfall mot den tredje samarbetspartnern.
Hur har Göran Persson tänkt när han utlöst detta politiska drama? Vad kan statsministern hoppas kunna vinna på att partierna i det rödgröna regeringsblocket sliter varandra i stycken? Det är delvis ett mysterium.
Men klart är i alla händelser att regeringsunderlaget i praktiken upplösts. Sannolikt utgår Persson från att vänsterpartiet hur som helst inte har något annat val än att stödja regeringen. Ingen kan dock tro att dessa tre partier kommer att kunna samverka i något som ens liknar en konstruktiv anda under återstoden av mandatperioden. De uppgörelser som de träffar kommer inte att ha någon politisk kraft. Regeringsblocket kommer att stå för split och strid, ingenting annat.
Ur ett strikt borgerligt perspektiv är detta förvisso inget att beklaga. Det rödgröna inbördeskriget blir en utmärkt relief till den borgerliga samlingen. Men för landet är den politiska instabilitet som därav följer knappast välkommen.
Att socialdemokraterna styr ihop med kommunister och gröna orsakar tillräcklig skada. Skall politiken dessutom utformas till ackompanjemang av en ständig beskjutning mellan parterna blir det riktigt destruktivt.
Socialdemokraterna har i decennier gjort anspråk på att förkroppsliga politisk stabilitet, i motsats till en borgerlighet som fått representera splittring och instabilitet.
När de borgerliga partierna för några månader sedan ingick sin allians, ändrades i ett slag förutsättningarna i det politiska spelet. Socialdemokraterna insåg - rimligen - att de inför valet 2006 inte ännu en gång skulle kunna dra den urgamla valsen om borgerlig splittring.
Nu har Persson själv förvärrat läget ytterligare för sitt parti. Hans egenhändigt genomförda splittring av sitt regeringsunderlag är helt enkelt en jättepresent till de borgerliga partierna.
Det som nu hänt urholkar oundvikligen statsministerns och regeringens auktoritet. När Göran Persson erkänner att det samarbete som regeringsmakten vilar på är "tömt på kraft", förvandlar han också sin egen regering till en "lame duck", som det amerikanska politiska uttrycket lyder, det vill säga till en regering som förlorat kraft och auktoritet och som blott sitter av tid i väntan på ett val som skall befria den från makten.