Det som fördubblade folkpartiet i valet 2002 sliter nu itu partiet. Så kallade tuffare tag i invandringspolitiken, kravet på kunskaper i svenska för att bli svensk medborgare, lyfte folkpartiet till helt oanade höjder. "Tuffare tag" i invandringspolitiken i dag, förslaget till övergångsregler för den fria invandringen från Östeuropa, har däremot orsakat inbördeskrig i folkpartiet.
Fp:s riksdagsgrupp röstade i förrgår med knapp majoritet för en övergångsregel. Medborgare från de nya EU-länderna i Östeuropa skall kunna bevisa att de kan försörja sig i Sverige. Det folkpartistiska förslaget är alltså en ännu mer modest variant på det i sig redan modesta förslag till övergångsregler som regeringen presenterade för en vecka sedan.
Syftet är att undanröja risken att människor från Östeuropa skall lockas till ytterst lågbetalda jobb i Sverige, för att i stället kompenseras med full utbetalning från välfärdssystemen. Det skulle snedvrida arbetsmarknaden, och en sådan exploatering av de sociala systemen skulle ofelbart underblåsa stor främlingsfientlighet.
Detta är ett problem som erkänts i samtliga övriga nuvarande EU-länder där man följaktligen också infört mycket mer långtgående övergångsregler än de som knappt ens går att diskutera i Sverige.
Men i det politiska spelet i Sverige har utgångspunkten varit att något sådant problem över huvud taget inte existerar. Att ens peka på den risk som följer med den fria rörligheten från Öst -- att mötet mellan Västeuropas generösa välfärdssystem och Östeuropas låga lönenivåer kan inbjuda till exploatering av bidragssystemen -- är politiskt illegitimt, omoraliskt.
Hittills har regeringen ensam stått vid skampålen. Göran Persson har på typiskt svenskt vis anklagats för populism och för att fiska i grumliga vatten. Nu regnar spottloskorna över folkpartiet, såväl inifrån partiet som utifrån. Flera av fp:s riksdagsledamöter har förklarat att de kommer att rösta emot det egna partiet. Folkpartiets invandringspolitiske talesman hör till dessa. Han förklarar att han inte kan företräda sitt partis ståndpunkt i denna fråga. Flera av folkpartiets distrikt överväger att i protest bojkotta det egna partiets kampanj inför valet till EU-parlamentet.
Centerpartiet påstår att folkpartiet fallit undan för "regeringens populism". Kristdemokraterna säger att det blivit folkpartiets ledstjärna att sätta upp fingret i luften för att känna hur det blåser.
Det sistnämnda är i och för sig inte osant. Folkpartiets problem är att man sedan valrörelsen 2002 försöker spela på två planhalvor samtidigt: Man vädjar till den opinion som vill ha "tuffare tag", en hållning som belönades så rikligt i valet. Men samtidigt måste fp-ledningen hålla de egna företrädarna, vars ledstjärna är den aningslösa självgodheten - huvudsaken är att få framstå som moraliskt "god" - i schack. Det är den balansgången som nu fullständigt havererat. Folkpartiet tvingas välja mellan att vara sina väljare eller sina riksdagsmän och övriga representanter till lags. Ekvationen var omöjlig från början, ett parti med folkpartiets företrädare kan per definition inte leva upp till de förväntningar som man ingav väljarna i valet 2002.
Men detta politiska haveri är nu inte bara ett problem för fp-ledningen. Folkpartiets bekymmer är blott ett symptom på det generella problem som förlamar verkställandet av en för landet nödvändig politik. Problemet är att varje ansats till verklighetsanpassning av svensk invandringspolitik utlöser dessa reflexer, moraliseranden och fördömanden. Det bäddar för betydligt svårare kriser framöver än vad självgodhetens apostlar i riksdagen förmår att föreställa sig.
Det är varken illegitimt eller moraliskt orättfärdigt att söka avvärja risken att bidragssystemen exploateras. "Tuffare tag" är inte uttryck för främlingsfientlighet - det är tvärtom ett sätt att hindra denna från att växa sig stark.
Visst kan man skratta åt att ett parti som i så hög grad präglas av väljarbortstötande politisk korrekthet försöker vara väljaropportunistiskt, men det ligger ändå ett stort sakligt värde i att detta försök görs. Övergångsreglerna är sakligt motiverade. Det politiska systemets etablerade aktörer måste då också uppvisa en förmåga till nyktert, realistiskt och konstruktivt agerande. I annat fall bereder de vägen för helt andra krafter.