Tack. Förlåt. Ursäkta. Små ord, men ack så viktiga. Dessa artighetsfraser utgör det sociala smörjmedlet i vårt samhälle. Man säger tack när någon håller upp dörren åt en. Precis som att man säger förlåt ifall man råkar knuffa till någon i morgonrusningen. Om man nödvändigtvis måste tränga sig förbi någon säger man ursäkta. Är det för mycket begärt?
Tydligen. Istället för ett tack får man tystnad. Istället för ett ursäkta eller ett förlåt får man, om ens det, ett "oj". Det må låta trivialt. Men för att våra vardagliga bestyr såsom att åka buss, handla mat eller åka tåg ska avlöpa smidigt behöver vi visa vår medmänniskor hänsyn. Det handlar helt enkelt om att visa hyfs. Men det är något som har skett. Gränserna har suddats ut. Alltfler verkar se det offentliga rummet, busshållplatsen, mataffären, tåget, som sitt eget privata vardagsrum. Där behöver man inte använda sig av grundläggande artighetsfraser. Där är det helt okej att spotta stora loskor bara någon decimeter från där någon står. Där kan man lägga upp sina kängor på bussätet. Högljudda telefonsamtal om sin relation till sin elaka chef eller sin tröttsamma flickvän är fullkomligt acceptabla. Varför skulle jag behöva dämpa rösten? Det här är ju mitt vardagsrum!
Sverige behöver en rejäl dos folkvett. I länder som Storbritannien eller Frankrike är det fullkomligt otänkbart att gå in i någon utan att säga "pardon" eller "sorry". Det handlar inte om en vurm för gamla ideal med flickor som niger eller pojkar som bockar och säger "Tant". Det handlar om något så enkelt som att visa andra människor hänsyn. Och att göra vardagslivet drägligare för oss alla. För visst blir livet oändligt mycket trevligare ifall man möts av ett glatt tack istället för surmulen tystnad när man bemödar sig med att hålla upp dörren för någon?