Vad skulle Arvid Lindman säga? Om Fredrik Reinfeldts moderata samlingsparti? Skulle den gamle högerledaren, likt dagens nyliberaler, koka av ilska? Eller skulle han i en anda av samförstånd om den pragmatiska konservatismens värde klappa sin unge efterträdare på ryggen?
Riktigt så ställde inte Reinfeldt frågan när han hänvisade till Lindman i sitt öppningstal på moderaternas stämma i Örebro i går. Istället tog han Lindmans politiska klokhet som intäkt för att försvara sin position kring arbetsrätten, om vilken det av allt att döma kommer att bli strid i dag. Men det Lindmanska perspektivet är ganska givande för att fånga in den större förändring som har skett med partiet.
Det sägs att Reinfeldt har fört partiet från en (ny)liberal position mot en konservativ riktning. I grunden är det riktigt, men fullt så enkelt är det inte. Det finns flera konservatismer, och pragmatismen utgör bara en del. I värdekonservativa frågor har Reinfeldt valt att hålla en ganska låg profil, och i moralfrågorna är det snarare så att de liberala rösterna har tystnat än att de värdekonservativa ryckt fram.
Nej, det handlar snarare om metoden. Reinfeldt underströk noga i sitt tal att man som moderat är emot revolutioner. Adressaterna är naturligtvis de nyliberala krafterna som vill ha ett snabbt systemskifte. Den nuvarande partiledningen strategi är ju istället att gå lugnt och makligt fram och inte försöka gå till något slags ideologiskt angrepp på välfärdsstaten. Istället skall man respektera det faktum att principen om den generella välfärden är accepterad av nästan alla svenskar.
Och däri är man ju Lindmankonservativ. Samhällsförändringar skall ske successivt, de skall återspegla önskemålen hos folket, och man skall i alla händelser vara pragmatisk och vara beredd att offra saker och ting för att nå politiskt inflytande. Sådana lärdomar har Reinfeldt tydligt visat att han har tagit till sig.
De nyliberala i partiet köper det inte. Men nu har det i alla händelser gått så pass bra för moderaterna att det knappt är någon utanför moderata ungdomsförbundet som vågar eller vill ifrågasätta den nya politiken. Det är över huvud taget tämligen få motioner som flutit in till stämman. Just arbetsrätten ter sig som den fråga där det är legitimt för de kritiska krafterna att gå till motangrepp. Men över lag håller även de oppositionella tyst och kommer förmodligen göra det fram till valet.
Men, frågan då: Vad skulle Lindman tycka? Att han skulle ha hållit med partiledningen om att 2005 års arbetsrätt inte är något problem och skall försvaras av moderater, det är faktiskt ett djärvt påstående. Men han skulle ändå ha gillat det nya moderaterna. Därför att huvudspåret är riktigt.