Per Svae och hans barn trodde, som många andra, att är man bara tillräckligt gammal och vill in på ett äldreboende så ringer man och ställer sig i kö. Så fungerar det inte. En biståndsbedömare från kommunen avgör om den äldre har tillräckligt stora behov.
Bara de allra sjukaste och mest dementa får plats på äldreboende. Det är billigare för kommunerna att ordna hemtjänst för äldre som bor i egen lägenhet, än platser på äldreboenden där det ska finnas vårdpersonal dygnet runt. Dessutom finns en idé om att äldre mår bättre av att bo kvar hemma än att flytta in på ett äldreboende med den institutionalisering det innebär.
Men Per Svae vill inte ha hemtjänstens matportioner, som är för stora. Han får i stället hjälp av sonen och en granne, trots att han inte vill vara en börda.
Här ser vi tre nutida problem i blixtbelysning: Allmänhetens förväntningar stämmer inte med hur äldreomsorgen fungerar. 97-åringar får inte flytta till äldreboende, om de bedöms "för friska". Hemtjänstens utbud är likformigt, den som vill kan inte få en mindre matportion. Och när det offentliga inte räcker till, så rycker anhöriga och grannar in - och den äldre känner sig som en börda.
Per Svae framstår i Correns reportage som urtypen för en äldre generation som har anspråkslösa krav, vill göra rätt för sig och inte ligga någon till last. När han ramlade använde han inte sitt larm, eftersom han inte vill störa. Anledningen till att han inte vill ha stora matportioner är att han inte kan tänka sig att kasta bort mat "i en värld som svälter". Och trots den oro han rimligen känner sjunger han en sång för biståndsbedömaren.
Det blir annorlunda när 40-talisterna blir gamla. De kommer inte att nöja sig med likformig hemtjänst och institutionsomsorg, där man inte får bestämma när man ska gå och lägga sig eller vad man ska äta. Deras vuxna barn - de första dagisgenerationerna - kommer sannolikt inte att vara ivriga anhörigvårdare. "Om samhället tog hand om mig när jag var liten får de väl ta hand om mamma när hon är gammal", kanske vi får höra.
Det här har många redan tänkt. Därför växer det just nu fram en rad alternativ till offentliga, skattefinansierade äldreboenden. Seniorboende och 65+boende kallas inrättningarna, som ofta består av toppmoderna lägenheter med högsta standard, gemensamhetslokaler, viss service, löfte om jämnåriga grannar - och rejält höga hyror.
Det är bra att 40-talisterna planerar för framtiden, att marknaden skapar alternativ, och att penningstarka äldre i framtiden kan köpa sig en omsorg som passar just dem. Men framtiden kommer även att ha äldre som varken är tillräckligt sjuka för en plats på offentligt äldreboende eller tillräckligt rika för en privat lösning. För dessa framtidens äldre måste politiken hitta en lösning.