"Vuxendagis", "pysselsättning" - kritiken från borgerligt håll mot tidigare S-regeringars arbetsmarknadspolitiska program har varit frän. Göran Persson anklagades för att försöka dölja de arbetslösa i program i stället för att få dem i arbete.
Därför är det uppseendeväckande att regeringens nyhet i vårbudgeten var tio extra miljarder till arbetsmarknadspolitik. Förvisso går merparten till a-kassa och andra ersättningar, utgifter som inte kan undvikas. Men några av miljarderna går till det som borgerliga förr kallade "Ams-trams", olika slags aktiverings- och sökaktiviteter för arbetslösa. Hur kan det som förut var så dåligt plötsligt vara bra?
Anders Borg menar att det är en konjunkturfråga. Felet med S-politiken var att man hade stora volymer i arbetsmarknadspolitiska åtgärder under högkonjunktur, när de arbetslösa kunde och borde ha jobbat i stället. Nu är det extrem lågkonjunktur och jobben räcker inte till alla. Då är det nödvändigt med åtgärder enligt Borg.
Men han betonar själv hur viktigt det är att värna de offentliga finanserna, att varje krona ska användas där den ger största möjliga effekt. Om arbetsmarknadspolitiska åtgärder är trams så vore det väl vettigare att skicka Ams-miljarderna till kommuner och landsting?
Nej, Anders Borg tror faktiskt att de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna är effektiva. Arbetsförmedlare och coacher ska förmå de arbetslösa att fortsätta söka jobb, även när det känns hopplöst. Bara den som söker jobb kan ju få jobb, och därför är det viktigt att "hålla uppe sökaktiviteten" som Borg säger.
Sysselsättning ska dessutom få de arbetslösa att gå upp på morgnarna och inte vända på dygnet, så att de är redo att ta ett jobb när konjunkturen vänder.
Sannolikt finns det också opinionsmässiga överväganden bakom Ams-pengarna. Regeringen vill visa handlingskraft, och när arbetslösheten ökar kan de peka på åtgärderna. Men en och annan Moderat gnisslar nog tänder i hemlighet.
Regeringen är mer konsekvent i utbildningsfrågan. Utöver vissa volymförändringar i det reguljära utbildningssystemet - fler platser till yrkesvux - lovar man inga storskaliga arbetsmarknadsutbildningar.
Borg hänvisar till att de stora satsningar som gjordes på 90-talet hade dålig effekt. Det finns flera förklaringar till varför stora, snabbt uppbyggda arbetsmarknadsutbildningar vid sidan om det reguljära utbildningssystemet inte är bra: De kostar mycket, kvaliteten blir lidande när volym och snabbhet är viktigast, och de studerande saknar ofta motivation, de går utbildningen för att inte förlora a-kassan.
Dessutom finns det ett rättviseproblem. "Vanliga" studenter lånar stora summor för att finansiera sin utbildning. Studenter inom arbetsmarknadsutbildningar brukar däremot ha någon form av a-kassa. På 90-talet förekom det att unga människor avstod från studier, eftersom de hoppades få utbildningen finansierad genom arbetsförmedlingen senare. Att uppmuntra till sådana taktikval kan inte vara rätt väg ur krisen.