Socialdemokraternas Gerhard Schröder har knappat in på kristdemokraternas Angela Merkel inför det tyska valet nu på söndag. I båda politiska lägren i och utanför Tyskland håller man tummarna och hejar. Precis som i alla valrörelser. Man hoppas att det egna laget vinner.
Sådan är politiken i dess enklaste form. Men det är för enkelt. För politik, oavsett om det är i det stora eller det lilla, är oftast bra mycket mer komplext.
För några dagar sedan skrev vi på den här sidan om det politiska kaoset i Åtvidaberg. Där är de politiska och ekonomiska problemen av sådana mått att vi såg ett koalitionsstyre mellan socialdemokrater och moderater som den under omständigheterna bästa lösningen.
Varför? Dels för att båda har styresvana, men mycket också för att det skyddar båda parter från att riskera att tappa röster till den andre på grund av de säkerligen hårdhänta beslut som måste fattas. Mindre partier kan säkert dra nytta av missnöjesröster, men så länge koalitionen består av de två politiska huvudalternativen blir det i mindre omfattning.
Denne åtvidabergska logik är politiskt allmängiltig. Den gäller överallt, och så även i Berlin.
Även om inte Tysklands ekonomiska problem är av samma art som Åtvidabergs är de politiskt svårhanterliga.
Det tyska välfärdssystemet är i behov av en ordentlig renove-ring. Skattesystemet, pensionssystemet, allt sådant som i varierande grad plågar varje väst-europeiskt land har länge pockat på reformer i Tyskland, men utan att socialdemokraterna kunnat uppbåda kraft nog att göra något helhjärtat åt det. De flesta i partiets ledning vet förstås ungefär vilka åtgärder som måste till, men de har inte varit starka nog att våga utmana välfärdens olika särintressen.
Problemet är att det är inte Angela Merkel heller. Hon går förvisso längre än Schröder i sin kritik mot sakernas tillstånd, men ändå i alltför begränsad omfattning. Det förändringsmandat hon går till val på är inte nog för att komma till rätta med de djupa strukturella problemen i ekonomin. Summan av alla grupper som "drabbas" av det politiskt nödvändiga är för stor.
Men med både socialdemokrater och kristdemokrater vid makten, då skulle den summan inte spela någon roll. Tar båda partierna gemensamt ansvar för ekonomin finns ingen konkurrens dem emellan om de väljare som är missnöjda med den ekonomiska politiken.
Det bästa i den här situationen vore således om både Schröder och Merkel lade prestigen åt sidan och inriktade sig på åtminstone en mandatperiod av effektivt samregerande. Det vore det bästa inte bara för Tyskland utan för hela Europa.
Nej, det är förstås ingen realistisk utsikt. Den mentala beredskapen har inte odlats hos de berörda parterna. Men skall man nu se till vad som förutsättningslöst vore det bästa för Tyskland, då är det en sådan koalitionsregering. Och då måste det kunna sägas, även om det dämpar tävlingslystnaden hos de politiskt invanda.