2008 utsågs Angeles Bermudez-Svankvist till generaldirektör för Arbetsförmedlingen. 2009 fick hon utmärkelsen Årets chef av Veckans affärer. 2011 valdes hon av tidningen Chef till Sveriges tredje bästa chef, jämte exempelvis finansminister Anders Borg.
2012 vände det. AF hamnade längst ner på Sifos anseendeindex över allmänhetens förtroende. I år förstärktes jumboplatsen, genom det som Svenskt Näringsliv beskrev som ”en katastrofsiffra” (SvD 1/7). Men när Bermudez-Svankvist i våras blev tvåa på listan över bäst betalda chefer i offentlig sektor - efter Dan Eliasson på Försäkringskassan - ansåg hon att hon borde ha haft förstaplatsen,"med tanke på hur komplext och utmanande mitt uppdrag är” (DN 14/6). Inte ett ord om hur det utförs.
Så avslöjar Aftonbladet en mobilräkning på 311 000 kronor på ett och ett halvt år. Det blir visst droppen för AF:s styrelse, som efter ett möte på fredagen meddelar att den inte längre har förtroende för sin GD. I går kom det slutgiltiga avgångsbeskedet från arbetsmarknadsminister Hillevi Engström (M), efter att Bermudez-Svankvist i återgäldat missförtroendet för styrelsen (SvD 25/8).
Det är fascinerande på vilka grunder chefer inom offentlig sektor avsätts. AF har under en längre tid fått både intern och extern kritik för att inte klara av sitt uppdrag - även om denna inte tycks ha nått Bermudez-Svankvist, enligt henne själv. Den höga arbetslösheten är besvärande för myndigheten. Det fäller dock inte GD:n. En skandalöst hög mobilräkning är det som till slut gör det.
Alltför sällan är det arbetsprestationerna som avgör. Förra året fick till exempel Tillväxtverkets GD Christina Lugnet avgå på grund av saftiga representationsnotor. Det kan tolkas som att så länge man som GD inte spenderar uppseende mycket pengar på fel saker, kan man försumma sitt jobb utan att riskera sparken. Det är illa.
Maria Björk Hummelgren