I den finländska filmaren Pirjo Honkasalus "The Three Rooms of Melancholia" leder berättelsen in i tre dokumentära rum. Det första rummet är en kadettskola i Kronstadt utanför Sankt Petersburg, där före detta gatubarn utbildas för krig. Det andra rummet är det sönderskjutna Groznyj i Tjetjenien, där den levande legenden Hadizhat Gataeva knackar dörr i skelettliknande hus. Hon försöker rädda gatubarn och föräldralösa. Det tredje rummet finns i flyktingarnas lantliga hem i grannrepubliken Ingusjien, bara fyra kilometer från kriget i Tjetjenien. I huset står barnen och tittar mot himlen, mot dundrande flygvapen. Barnen har riktiga förnamn, och deras liv summeras med ett fåtal, fruktansvärda ord. Barnen är förstås krigets största förlorare -- och melankolin återfinns på konfliktens båda sidor.
Nu kunde man önska att en person som president George W Bush hade sett Honkasalus gripande och förhållandevis nyutkomna film, särskilt som han i torsdags förde samtal i Bratislava med sin ryske motsvarighet, Vladimir Putin. Då hade tonen sannolikt blivit mer allvarlig, budskapet mer tvingande.
Visst ägnades en ansenlig mängd tid och energi åt demokratiutvecklingen i Ryssland. Men Bush såg ändå oroväckande nöjd ut när Putin lovade att Ryssland en gång för alla trätt in på den demokratiska vägen:
"Jag vet att jag kan lita på den här mannen", sade George W Bush.
Vita husets förtroende för Putin är olycksaligt. Inte bara på grund av det ryska kärnkrafts-samarbetet med Iran och planerna på att exportera missiler till Syrien. Det handlar om något så centralt som kampen mot terrorism.
De ryska truppernas massiva närvaro i Tjetjenien förklaras formellt med en "antiterroroperation". Men så betraktat har den grymma krigföringen varit direkt kontraproduktiv.
Enligt den ansedda organisationen Human Rights Watch försvinner omkring två tjetjener varje dag. Utomrättsliga avrättningar, plundringar och misshandel är vanligt förekommande. Det etniska hatet gör sig påmint.
Men både EU och USA talar med små bokstäver om dessa övergrepp. Inga krav på att göra Tjetjenien till ett FN-protektorat eller på att ingripa mot det som gränsar till ett folkmord.
I veckan manade president Putin den ryska militären, polisen och säkerhetstjänsten att ta ännu hårdare tag mot separatister i Kaukasus: "Vi måste fortsätta att jobba på samma sätt ... Och vara hårdare mot dem, hårdare", sade Putin i ett allt annat än upplyftande uttalande .
Finns det då inget hopp?
Kanske. I dagarna har de ryska soldatmödrarna -- en av Rysslands mest ansedda frivilligorganisationer -- rest till London för att tala fred med ett sändebud till Aslan Maschadov, mannen som 1997 valdes till president i Tjetjenien och som numera för en väpnad kamp från bergen.
I Bratislava hade Bush chansen att tvinga fram ett slut på ett årtionde av krig och melankoli. Tyvärr kom Putin alltför lätt undan.