I går sändes en intervju med Göran Persson i TV 4. Dagen efter att en dokumentär om Göran Persson sänts i TV 4. I dokumentären fick en massa människor ge sin version av politikern och privatpersonen Persson, vår moderne Gustav Vasa. Och i går fick huvudpersonen själv berätta vad han tyckte och tänkte om den bild av honom som de andra tyckt och tänkt fram kvällen innan.
Är det verkligen motiverat, allt detta fokus på hans person? Ja, självklart, kan tyckas. Det handlar om den man som suttit vid makten och styrt svenska folkets öden och äventyr i nästan ett decennium.
Men vid eftertanke, säger det egentligen mer än att Persson har varit en skicklig maktspelare?
Nej, det gör det inte. Det skulle kunna, men i Perssons fall inte. Är det något som utmärker hans politiska gärning så är det ju just att han inte har haft en enda idé eller vision utöver driften att hålla sig vid makten.
Ändå, av någon anledning, är hans person ständigt närvarande i det offentliga medvetandet. Trots att han är politiskt tom. Fenomenet Persson säger därför mest om förändringen av Sveriges offentlighetskultur.
Jämförelsen kan göras med löpsedlarnas Olinda. Olinda Borgström, som i grund och botten inte är känd för något annat än att ha varit särdeles otrevlig i en vulgär tevesåpa. Såvitt har framgått av de ständiga krigsrub-rikerna i kvällstidningarna äger hon inga kvalitativa egenskaper alls utan framträder som endast rå och bitchig. Men hon finns med överallt, för att man skall prata om henne. För att man ska låta sig fyllas med skräckblandad fascination inför henne som personlighetsfenomen.
Persson är något av en politikens Olinda. Han utmärker sig i samma avseende, fast förstås inom politikens ram. Man fascineras inför hans bufflighet, hans ständiga schackrande, hans ständiga små lögner och halvsanningar och envetna maktperspektiv. Han är den mest helgjutne politiske maskinen av alla sina medtävlare, en överlägsen spelare, alltid förmögen att överträffa alla i cynism.
Det är ur det perspektivet förståeligt att han ständigt befinner sig i det offentliga rummets fokus. Hans person fascinerar på det där sättet som ger små rysningar längs ryggraden. Precis som andra kändisar som fyller teverutor och spaltmeter tack vare personlighetsdrag vi är glada att vi själva inte har.
Den ständiga uppmärksamheten kring honom säger mycket om vår offentliga kultur. Vi fäster oss vid person, inte sak. Sådant som leder oss till prat, inte debatt eller diskussion. En politiker som Persson skulle aldrig ha blivit så omsvärmad som han är i dag om han hade verkat under Tage Erlanders tid. Då stod den faktiska politiken i fokus, både i form av idéer och praktiskt utförande.
Det förgångnas debattklimat skall inte idylliseras. Men den ger perspektiv till vår egen. I dag är det personligheter som intresserar, och det pratas och det pratas. Men var är innehållet?