Corren och några andra tidningar har på ledarplats förespråkat att de borgerliga partierna går fram i valet under en gemensam valbeteckning. Men det är inget Fredrik Reinfeldt nappar på. Han anger flera skäl. Ett är att entusiasmen är begränsad inom de borgerliga partierna. Även hos kristdemokraterna, som ju skulle garanteras en fortsatt tillvaro i riksdagen. En annan är helt enkelt krånglet det skulle innebära att använda olika men ändå samma listor.
-- Jag ser med olust på uppgiften att utbilda varje ombudsman i hur detta skall hanteras.
Därmed känns den omgivande vinterkylan en smula kallare där vi sitter i Reinfeldts arbetsrum på Mynttorget i Stockholm. Den borgerliga alliansen må hitta invändningar, men den avstår från en mäktig hävstång mot regeringsmakten om den helt avvisar idén.
Kanske känner sig Reinfeldt säker på att vinna valet i alla fall. Alliansen har hållit samman och tagit ledningen i opinionsmätningarna. Och nog är mitt intryck att jag talar med landets blivande statsminister. Det är små detaljer, som språket. Det förfaller aldrig till inställsam slang utan bär tvärtom inslag av ämbetsmannasvenska; sakligt och korrekt, samtidigt som det snabbt finner begreppen. Och så hans tidstålighet. Reinfeldt är uppenbarligen under tidspress när vi ses. Men han låter det inte gå ut över intervjun. Även om schemat hålls hårt slarvas det inte med innehållet.
Reinfeldt är en mycket resande partiledare och utsätts ständigt för ett hårt tempo. Det är en tillvaro som ställer den moderna politikerrollen på sin spets. Vilka politiker är det som skapas av det här? De reser land och rike runt och besöker fabriker, skolor och arbetsplatser. Ändå anklagas de för att stå främmande inför vanligt folks verklighet.
-- Det man ofta missar i den anklagelsen är den goda förtroendevalda generalistegenskapen, att kunna lyssna brett. Det bygger på en blandning av intresse för och förmåga att lyssna in känslostämningar på orter man kommer till, värderingsskiften, hur människor upplever sin vardag och vilken oro de känner. Den som är bra på det blir en bra politiker. Det är någonting som är svårt att ta på, men som är helt avgörande för vilka som uppfattas gå i takt med sin tid.
-- För min del krävs det att jag hittar stoppen, tiden för reflektion och idéutveckling.
När det gäller just idéutvecklingen slänger jag in en brandfackla. Moderaterna är nu politiskt farligare än tidigare. Man står närmare regeringsmakten än på länge. Men den långsiktiga ideologiska debatten, erövringen av det så kallade problemformuleringsprivilegiet, är det värre beställt med. De organisationer och tidskrifter som befinner sig inom eller i anslutning till moderaterna verkar ha tappat i intellektuell dynamik. Inför detta tystnar Reinfeldt först några sekunder.
-- Det som skett i Sverige är att frihetskampen vanns under åttiotalet, men tendensen var också att den borgerliga think tank-miljön kom att bli mycket nyliberal. Entonigt nyliberal. Jag kunde se unga människor som kom in i moderaterna som var vacklande värdekonservativa med liberala inslag -- ungefär som moderata väljare ser ut -- som efter ett halvår i torktumlaren Moderata ungdomsförbundet var hårdföra nyliberaler och trodde att inget hade hänt med dem. Och de hade en tendens att ställa samma krav på andra att vara lika rätlinjiga ideologiska. Det var samma typ av negativa spiral som vi har sett i andra partier, att renlärighet blir ett mål. Och det har alltid varit en spiraltrappa nedåt. Man blir finare ju mer renlärig man är och till slut når man botten.
-- Och det är ju ett sektbeteende, en exkluderande process. Och vad är ett politiskt parti? Jo, precis det omvända! Men när då den borgerliga idémiljön präglas av den här tvärsäkerheten, och att den enda måttstock som gäller är skattetryck och den enda uppgiften är mindre stat, då förtvinar det borgerliga samtalet.
-- Redan i dag är den kulturella miljön för lite borgerlig och näringslivets ideologiska röst har tystnat för att man i stället vill ha resultat och samförstånd.
Varför har det blivit så här? Varför har vänsterns opinionsbildande kraft i flera decennier varit så mycket starkare än borgerlighetens?
-- Delvis skriver vinnaren historien. Men jag tror också att det handlar om att religionen har varit svagare i Sverige. Man skall akta sig för att partipolitisera den, men visst har den ofta varit grund för borgerlig politik. Vi ser det hos en hel del starka högerpartier i världen. Jag brukar undvika att ge mig in i det eftersom jag inte tror på att föra samman politik och religion, men jag kan konstatera att det har varit ett vinnarkoncept. Att en stark, samlad religiös kraft saknats i Sverige är säkert en förklaring till att vi i modern tid saknat en borgerlig intellektuell miljö.
Fredrik Reinfeldt räknar uppenbarligen inte med Guds hjälp för att vinna valet. I svensk sekulär tradition räknar han med sitt eget arbete. Som ter sig hårt. Presschefens skarpa röst genljuder plötsligt från dörren. I samma ögonblick bandspelaren stängts av är jag ute på gatan igen.