Statsminister Fredrik Reinfeldt har bjudit in en grupp ambassadörer från muslimska länder till ett samtal. Ämnet är konstnären Lars Vilks teckningar av profeten Muhammed som rondellhund. De har vållat protester från Iran, Pakistan, Afghanistan och Egypten.
Utanför Nerikes Allehanda i Örebro, en av de tidningar som publicerat en av Vilks teckningar, demonstrerar svenska muslimer. I Pakistan har en docka föreställande Fredrik Reinfeldt bränts på offentlig plats.
Reinfeldt har skött affären oklanderligt. Hans budskap har redan från början varit att i Sverige lever muslimer och kristna sida vid sida i ömsesidig respekt. Så långt som möjligt har han försökt tona ner uppståndelsen. Nu när det inte längre är möjligt bemöter han de muslimska reaktionerna med dialog och han ska bland annat tala med ambassadörerna om den svenska yttrandefriheten.
Handlar då kontroversen om Rondellmuhammed om yttrandefrihet?
Ja och nej.
De utländska regeringar som framför protester, eller som Egyptens parlament kräver att de skyldiga straffas, visar att de inte förstår hur vår yttrandefrihet fungerar. Den ger varje medborgare rätten att provocera, utmana och häda. Yttrandefriheten är en del av vår demokrati och följaktligen inget som utländska regeringar kan - eller bör - ha en åsikt om.
Även den svenska debatten, påpiskad av Vilks själv, har kommit att handla om yttrandefrihet. Men här handlar det om ett missförstånd.
Yttrandefriheten är en möjlighet. Att så många gallerier och medier inte velat visa Vilks teckningar är inte ett hot mot den. Rätten att utmana och häda kan inte vändas till en skyldighet. Varje publicering måste övervägas på de grunder som föreligger.
Vilks bilder provocerar - men utan innehåll. Någon religionskritik är det inte fråga om. Det blir helt enkelt väl mycket skrik för lite ull.
Det betyder inte att Corren är kritisk till Nerikes Allehandas publicering. Yttrandefriheten är just rätten att välja.
På sätt och vis är det synd att Lars Vilks producerat så innehållslösa teckningar. Det finns mycket att säga om islam i religionskritikens form - precis som om vilken annan religion som helst. Och sådan kritik måste få framföras, oavsett hur provocerande den är.
Om Vilks bemödat sig om att ha något att säga hade hans teckningar rent av kunnat bli den test av yttrandefriheten som han avsåg. Säkert finns det medier som inte hade vågat publicera. Men att välja att inte publicera en tom provokation är ett tecken på gott omdöme - inte på feghet.
Vilks är i själva verket fri som en fågel - eller som en hund. Den verkligt intressanta frågan är hur han använder den friheten.
Politiskt förtryck, trakasserier från myndigheter, åsiktskontroll - Lars Vilks lever på bekvämt avstånd från sådana företeelser. Kanhända på så långt avstånd att han tappat känslan för att det är något helt annat att säga något viktigt, men obekvämt, än att prutta i kyrkan.