Skolan är samhällets viktigaste välfärdsinstitution. Det är skolan som ger individen bildning och förståelse för sig själv och sin omvärld, det är skolan som lägger grunden för Sveriges konkurrenskraft och välstånd, och det är skolan som möjliggör social rörlighet och klassresor.
Men utvecklingen går åt fel håll. Svenska elevers kunskapsnivåer sjunker över tid och jämfört med andra länder.
En bättre skola kräver bättre lärare, vilket kräver högre lärarlöner. Men den svenska skolan kostar redan mycket. Det är inte rimligt att lägga ännu mer skattepengar på skolan. Därför måste pengarna användas på ett smartare sätt:
1. Ju färre lärare och lägre lärartäthet, desto högre kan lärarlönerna vara. Lärarfacken är kontraproduktiva när de kräver högre lön och fler lärare.
2. Färre och mer högavlönade lärare måste få ägna sig åt det som är deras spetskompetens: Undervisning, inklusive för- och efterarbete. Rensa upp i djungeln av byråkrati, administration och kringuppgifter. Ta bort det som är onödigt, lägg det som är nödvändigt men inte måste utföras av lärare på assisterande personal (med lägre lön).
3. Dessutom finns det annat än lönen som avgör läraryrkets attraktivitet. En gång var läraryrket känt som fritt och kreativt, med möjlighet att styra arbetstiden förutom lektionerna och med generösa lov. Detta har bit för bit tagits bort genom administration och regleringar, men också med idén att alla lärare ska arbeta i lag som ägnar många arbetstimmar åt planeringsmöten. För individualisterna som vill ha ett fritt och kreativt yrke är lärarbanan inte längre attraktiv, men den kan bli det igen.
Punkterna 2 och 3 kräver dock att man delvis tänker om på utbildningsdepartementet. Jan Björklunds reformer för att komma tillrätta med "flumskolan" har handlat om att ta kontroll över skolan. I vissa fall är det både rätt och nödvändigt: Tydliga kunskapsmål som är desamma överallt är en nyckel till likvärdig utbildning och ett värn mot postmodernistiska idéer om att det inte finns någon fast kunskap. Disciplinära befogenheter till lärare krävs för arbetsro i klassrummen, som är en förutsättning för goda studieresultat (och lägre lärartäthet). Extern inspektion av nationella prov och betyg behövs för att stoppa betygsinflationen.
Men i andra fall är den ökade statliga kontrollen feltänkt och kontraproduktiv. Dokumentationsraseriet där allting ska sättas på pränt stjäl resurser och energi från undervisningen.
Ska lärare känna arbetsglädje kan de inte behandlas som löpande band-personal. Släpp dem fria! Lärare som vill arbeta i lag får göra det, men låt soloartisterna köra sitt race. Lärare som vill dokumentera allt får göra det, men den obligatoriska dokumentationen bör hållas på en miniminivå.
Kontroll och inspektion ska koncentreras till det som är viktigt: Att alla elever får (minst) de kunskaper som beskrivs i kunskapsmålen, och att betygssättningen sker på ett korrekt och rättssäkert sätt.