Den sista skiva Cornelis Vreeswijk gjorde innan sin bortgång 1987 kallade han "Till Fatumeh". Definitivt ingen slump. Titeln var en blinkning åt favoritpoeten Gunnar Ekelöf och dennes diktsamling "Sagan om Fatumeh" (1966). Vreeswijk och Ekelöf – nog finns ett tydligt släktskap mellan dem. Bägge särlingar, eleganter och outsiders med smak för rumlande, som aldrig kunde få riktigt fotfäste i vårt genomorganiserade svenska samhälle.
Ekelöf kunde rent av uttrycka avsky mot det blågula folkhemmet, där han istället för trygghet och solidaritet såg fyrkantiga moln, öde frisksportarskogar och könlösa vitaminarbetare ("Till de folkhemske"). Men vägen till svenskarnas hjärtan fann de, trots allt har vi ju en viss svaghet för rebelliska konstnärssjälar (sådana vi möjligen själva skulle vilja våga vara...). I egenskap av trubadur och visdiktare må Cornelis vara mera lättillgänglig. Ändå går det knappast att ifrågasätta Gunnar Ekelöfs ställning som den moderna svenska lyrikens portalfigur.
Skänka gärna en semesterdag åt att besöka hans poetiska universum. Här finns något för oss alla att ösa inspiration, tröst och njutning ur. Surrealism och mystik – men även folklighet, lätthet och svärta. Samt, icke att förglömma, humor. Tag bara följande absurditet, från samlingen "Strountes": "Ett stort kålhuvud tänker / men inte på kålsoppa: / Det tänker på Afrikas milda frikadeller / hoppande lätt över savannen".
Det vore förstås orättvist och fel att försöka klistra en politisk etikett på Ekelöf. Med det sagt, tycker jag att han tolkat innebörden av liberalismens ideal om frihet och jämlikhet bättre än någon annan. Som den berömda raden ur samlingen "Färjesång": "Det som är botten i dig är botten också i andra." I grunden är vi alla lika, i vår skröpliga, ömtåliga mänsklighet.
Och känn de stolta vingslagen i dikten "Fåglars liv", en frihetens trosbekännelse: "Inte en skymt av uppgivelse / finns det i fåglarnas liv, / hos dem är liv och rättmätighet / ett och detsamma. / Man kan inte besegra en fågel, / den ger sig aldrig. / Det är kanske därför vi skjuter dem / eller beundrar dem."
Christian Dahlgren