Denna händelse betraktas som upprinnelsen till det uppror som startade i Tunisien och sedan spreds, trots en del förståsigpåares skepticism, till Egypten och andra länder i Nordafrika och arabiska halvön. Lite förstod väl Bouazizi vilket eko hans desperata akt skulle ge: Tunisiens och Egyptens diktatorer sedan 24 respektive 30 år tvingades avgå och fler maktprenumeranter i närområdet ifrågasätts nu. Bouazizis desperation handlade dock i första hand om bristen på pengar, mat och jobb, inte om ett politiskt ställningstagande.
Det är svårt att agera och protestera mot sitt lands rådande politiska situation om man varje dag måste kämpa för brödfödan. Så länge du lyckas ställa fram något på bordet är den tillfredsställelsen förmodligen tillräcklig för att du tyst ska acceptera och kanske till och med hoppas att morgondagen blir likadan. Det var när dagen inte blev som Bouazizi hade tänkt sig som han blev farlig.
Matbrist och prisstegringar gör människor upproriska. Eftersom detta faktum även nått makten använder varje till buds stående medel för att motverka desamma. Det leder till kontraproduktiva effekter som Cecilia Ezaz-Nikpay beskriver väl i sin artikel Politikerna petar i maten, i Fokus nr 6. På grund av klimatförändringar, torka, missväxt och ökad kött- och bioenergitillverkning men också spekulationer och politiska restriktioner i handeln minskar mattillgången och priserna skenar i höjd.
Länder som Ryssland, Ukraina och Vietnam har på senare tid infört exportförbud på vete för att hålla priserna nere på hemmaplan, med motsatt effekt i veteimporterande länder som följd. Även Indien har förbjudit export på lök och linser, medan Kinas regering har pratat om att införa såväl subventioner som priskontroller för att lindra matinflationen inom de egna gränserna. EU är förstås en minst lika god kålsupare med sina subventioner, tullar och andra handelshinder för just jordbruksprodukter. Inskränkningarna i frihandeln slår som alltid hårdast mot import- och exportberoende u-länder.
Men då har ju matbristen haft en positiv effekt när upproren leder till maktens fall och flykt, kanske någon tänker.
Det är glädjande att folkets vilja får genomslag och om demokratiska reformer så småningom kan träda i kraft. Men det är inte bristen på tillgångar och mat som är orsaken till att regimerna nu faller. Förhållandet är snarare det omvända och det är mer ett slags ödets ironi att en mans uppgivenhet gav miljontals andra styrkan att få till en förändring. Det som nu sker i arabvärlden är därför tecken på att fri handel tillsammans med demokrati är vitala beståndsdelar om fattigdomen ska bekämpas.