Inte sällan är dessa ”någon” mindre grannkommuner. Trots det har inte småkommunernas befolkningsminskning i Östergötland varit allt för alarmerande, även om siffrorna fortfarande ger ett negativt resultat för handen.
Sämre ser det ut på annat håll. SCB förutspår fortsatt kraftiga befolkningsminskningar i den verkliga glesbygden. Hårdast kommer Norrlands inland att drabbas. Samtidigt förutspås nästan hela befolkningsökningen de kommande 25 åren ske i större städer eller i pendlingsorter i anslutning till dessa. De politiska lösningarna för att hjälpa avfolkningsbygderna följer gamla hjulspår. Något nytänkande, eller omvärdering av gamla metoder, verkar det i vart fall inte vara tal om.
Den nuvarande glesbygdspolitiska doktrinen går i all enkelhet ut på att ge avfolkningsbygderna konstgjord andning. Det har man egentligen sysslat med under hela efterkrigstiden. Det har tagit sig lite olika former genom åren: Lokaliseringsbidrag, myndighetsutflyttningar, investeringsfonder, regionala högskolor och sedan EU-inträdet också satsningar genom de regionala tillväxtprogrammen. Inget av detta har lyckats bryta den övergripande trenden.
Häromveckan kom en rapport från tankesmedjan Timbro med det tankeväckande namnet ”Hade hela Sverige kunnat leva?”. Rapporten skänker en rad intressanta perspektiv på glesbygdsfrågan. Författarna Dag Elfström och Kina Lundqvist visar att de utvärderingar som gjorts av stödåtgärderna ger ett förödande facit för den förda politiken.
Elfström och Lundqvist argumenterar istället övertygande om att en klassisk borgerlig politik – med skattesänkningar, avregleringar och en friare arbetsmarknad – i allra hösta grad är att se som ett effektivare stöd för avfolkningsbygderna. Städernas industrier och större företag kan trots allt hantera högre skatter och ett betungande regelverk betydligt bättre än glesbygdens arbetsgivare, som i avsevärt högre utsträckning utgörs av småföretag. Företag som vill anställa och som i enkätundersökningar svarar att de låter bli för att risktagandet är för stort, regelkrånglet för omfattande och skatterna för höga.
Lägg där utöver till att många politiska reformer inte analyserats med glesbygdens behov för ögonen. Rapportförfattarna lyfter här särskilt fram pumplagen som slagit ut många bensinmackar med ett mindre kundunderlag, de ständigt stigande bensinskatterna och ett antal aspekter av plan- och byggprocesser som slår särskilt hårt just mot glesbygd.
Rapporten manar till eftertanke. Vi hyllar landsbygden som en plats för lugn och livskvalitet men gör det svårt att leva och verka där. Kan det vara så att vi offrat glesbygden på den svenska modellens altare?