De senaste månaderna har det förts en intensiv diskussion om skolsegregation och kunskapsklyftor. Många har skyllt problemen på decentraliseringen, och på ett eller annat sätt förespråkat en mer centralstyrd skola: Återförstatligad skola, avskaffat fritt skolval och färre (eller inga) friskolor är alla exempel på mer centralisering och mindre pluralism.
Men centralstyrning är ingen garanti för en bra skola. Tvärtom så får felaktiga beslut och tokiga stickspår ett totalt och förödande genomslag i ett strikt centralstyrt skolsystem, då det inte finns "fria öar" som kan gå emot strömmen. Det skolproblem som enligt Corren är allvarligast i Sverige - kunskaps- och auktoritetsföraktet som kom med vänstervågen 1968 - hamrades ut med pedantbyråkratisk noggrannhet under flera decenniers centralstyrning. Pedagogisk forskning, lärarhögskolor, läroplaner, skolmyndigheter och lärarfortbildning sjöng alla 68-flummets lov.
Forskaren Gabriel H Sahlgren skriver (DN Debatt 15/6) att Finland, vars skola har ett mycket gott rykte och ständigt placerar sig högt i internationella mätningar, har ett matematikproblem. Finland ska ha valt att inrikta undervisningen på vardagsmatematik - vilket ger goda resultat i PISA-tester - men finska högskolelärare klagar över att mattestudenter har bristande förkunskaper, mattekraven i studentexamen har fått sänkas och finska elever presterar relativt svagt i algebra. Sahlgren ser detta matematikproblem som ett exempel på hur den centraliserade finländska läroplanen premierar vissa kunskaper över andra, och påpekar att det kanske inte är de mest önskvärda kunskaperna.
Samtidigt är centralstyrning helt nödvändig på vissa områden. Ingen är nöjd med betygsinflation och godtycklig betygsättning, eftersom elevernas rättssäkerhet sätts ur spel när deras möjligheter att ta sig in på vidare utbildning hänger på betygskulturen på skolan där de går.
Likaså är det klokt att i vissa ämnen ange moment som ska ingå i kursen. Det kan gälla kumulativa ämnen som matematik, där eleven inte klarar gymnasiet om hon inte har fått tillräckliga förkunskaper i grundskolan. Det kan också gälla allmänbildning i samhälls- och naturorienterande ämnen eller kulturarv (kanon) i svenska och estetiska ämnen.
Men i övrigt bör rektor och lärare ges stor frihet att själva lägga upp arbetet på skolorna. Som Sahlgren påpekar fick detaljpetandet i undervisningsmetoder i 1994 års svenska läroplan sannolikt en förödande effekt på svenska elevers resultat.
Bäst för skolan är en balans mellan centralstyrning och pluralism/frihet. Rättssäker betygsättning och ett garanterat minimiinnehåll i ämnesstoffet bör centralstyras, för likvärdighetens skull. Men en del av ämnesinnehållet, och hela frågan om hur undervisningen ska gå till, bör lämnas åt de professionella. Fria lärare jobbar bäst. Det är ett perspektiv som inte får glömmas bort när alla ropar efter mer centralisering.