Vi ser oss själva som individualister. Men våra försök att vara annorlunda är precis likadana som andras, så resultatet blir en skrämmande konformism.
De slutsatserna kan man dra av en doktorsavhandling som Sofia Ulver-Sneistrup lagt fram vid Lunds universitet. Den handlar om hur svenska, turkiska och amerikanska familjer möblerar sina hem.
Det typiskt individualistiska svenska hemmet har ett par skandinaviska designklassiker, kanske en PH-lampa och ett matbord ritat av Bruno Mathsson.
Sedan fylls hemmet på med basmöbler från Ikea. Ljusa färger, trä och enkelhet är några av kodorden. Plussa på med ett överdesignat kök och så är det klart.
Konceptet känns onekligen igen, inte bara från många svenska hem utan också från inredningstidningar och tv.
Nå, vad har detta med politik att göra? Faktiskt en hel del.
För det första kan man konstatera att "den goda smaken" är en fastlagd kod. Den ser ut på ett visst sätt och bara just så. Därför utestängs den som inte kan koden - så har det historiskt sett alltid varit. Vi har alltså fortfarande inte kommit längre än så, hur jämlika vi än vill föreställa oss att vi är. Medelklassen markerar mot dem som inte är lika fina.
Skräckexemplet på dålig smak var enligt de intervjuade en mintgrön lädersoffa med ljusblå stearinljus hos en tantig tjej i förorten.
De intervjuade svenskarna var noga med att betona att de inte fördömde den som hade sådan smak. Men om det råkade finnas den sortens yttringar i den egna bekantskapskretsen ursäktade man sig. "Vi ses inte så mycket längre" och "De är väldigt olika oss" var typiska kommentarer om vänner utan smak.
För det andra är det en slående bild av hur svenskarna formats av det socialdemokratiska folkhemmet.
Visst förstår många liberalismens idé och sympatiserar med den. Men sympatin tycks upphöra om liberalismen leder till att det uppstår vissa skillnader - ekonomiskt, socialt eller kulturellt.
En tillspetsad bild av socialdemokraternas Sverige är att lika utfall är det viktigaste - lika villkor är underordnat det målet. Helst ska alla ha ungefär samma utbildningsnivå, löneläge och livsstil. Och då passar det förstås in i bilden att man också inreder sina hem ungefär på samma sätt.
Liberalismens vision är att ge alla samma möjligheter - det vill säga lika villkor - att forma sin tillvaro efter sina egna ideal och sitt eget huvud. Då får man nog också vänta sig vissa variationer i utfallet. För en frihet att välja det alla andra väljer och inget annat, kan knappast kallas frihet.
Tar man ett exempel från aktuell politik så var många positiva till idén att det skulle löna sig bättre att arbeta, ända tills förändringen genomfördes. Då insåg man att den innebar större ekonomiska skillnader. En inbyggd förutsättning är ju att de som inte arbetar får det sämre än de som arbetar.
Samma förändring som var attraktiv på pappret blev plötsligt skrämmande. Nästan lika skrämmande som att ha ett smaklöst hem.
Men bara nästan.