Finns det verkligen fog för tanken att politiska mekanismer automatiskt undergräver den långsiktiga uthålligheten hos framgångsrika politiska rörelser? Ja, ser man på Margaret Thatchers tories och efter dem Tony Blairs New Labour så verkar det stämma. Efter ett tag ebbade dynamiken helt enkelt ut för båda partierna. Få tror att Labour vinner även kommande val.
Inom svensk borgerlighet återkommer man regelbundet till tesen att socialdemokratin har blivit "trött" eller "regerat sönder sig själv" efter att ha suttit vid makten under längre tid. Och mätningar visar att stämningsläget bland väljarna påminner om dem som rådde för 1976 års val. Socialdemokraterna associeras mer än tidigare med pampvälde och maktarrogans. Men det finns ytterligare omständigheter som tål spekulation, sådana som mer handlar om stämningar och perspektiv inom partiet.
Göran Persson är en av dessa omständigheter. Alla, inklusive han själv, går och väntar på att han skall tacka för sig och slå sig till lantlig ro. Men det är ingen harmonisk väntan. För partiets del är det med otålighet eftersom han kommit att bli ett så kallat sänke för dem, en person som gör mer opinionsmässig skada än nytta. Hans regim - tätt knuten till honom själv - upplevs som en hämsko. Enligt uppgift leker flera aktivister med tanken att det kan vara värt att förlora nästa val därför att man ju då är säker på att få bort honom!
Därutöver talar realpolitiska omständigheter sitt tydliga språk. Socialdemokraterna har oftast kunnat forma handlingskraftiga minoritetsregeringar. Men allteftersom tiden har gått står det klart att det är en svunnen period. Under ett helt decennium har man ofrivilligt men tvunget uppmuntrat koalitionstankar hos sina samarbetspartners. Varken miljöpartiet eller vänsterpartiet tolererar annat än statsrådsposter nästa gång. Och då är den berömda "rödgröna röran" en realitet.
Att släppa in miljöpartiet upplevs nog som illa nog, men med vänsterpartiet handlar det om katastrof. Lars Ohlys kommunister är nu som bäst i färd med att sopa undan de sista resterna av "förnyarnas" moderniseringsförsök inom partiet. Efter valet 2006 kommer ett illrött nykommunistiskt parti att banka på dörren till Rosenbad. Ett parti som i praktiken är omöjligt att tillerkänna nationellt ansvar.
Inför en sådan situation torde inte ett socialdemokratiskt "time out" under en mandatperiod vara en helt orealistisk tanke. I alla fall inte för det skikt aktivister som sitter högst på listorna eller har sin försörjning tryggad på annat sätt. Till valet 2010 kommer spelplanen förmodligen att ha ändrats på ett eller annat sätt och möjligheter till en framgångsrik nystart kunna finnas. Alternativet är ju en rödgrön röra som riskerar att misskreditera socialdemokratisk regeringsduglighet för lång tid framöver.
Vem vet, det kanske inte är så säkert att valrörelsen 2006 kommer att bli så intensiv som förutspås.