I går inföll årsdagen för tsunamikatastrofen i Japan. Jordbävningen och den efterföljande flodvågen kostade omkring 28 000 människor livet och stor materiell förödelse. Överlevande i de drabbade områdena lider fortfarande av sviterna, och oron över strålningen från kärnkraftverket Fukushima är fortfarande påtaglig.
Innan olyckan hade Japan över 50 reaktorer i bruk som tillgodosåg drygt 30 procent av landets energibehov. Planen var att satsa mer på kärnkraft för att minska importen av fossila bränslen. Men så kom tsunamin och planerna slogs på ända. Samtliga japanska kärnkraftverk har släckts ned för att säkerheten ska ses över.
Även i Europa blossade en kärnkraftsdebatt upp. Inom EU utsattes reaktorer för stresstester, men industrinationen Tyskland gick ännu längre och fattade beslutet att alla tyska reaktorer ska vara avvecklade 2022. Ett populistiskt, panikartat och överilat beslut då landets energibehov i stället måste säkras av smutsig kolkraft och rysk gas.
Tumultet som uppstod i Europa efter Fukushima tycks nu ha lagt sig något. Frankrike och Storbritannien slöt nyligen en överenskommelse om samarbete kring nya kärnkraftsanläggningar och här i Sverige har det splittrade Socialdemokraterna valt en kärnkraftvänlig partiledare, som sätter energi- och miljöbehoven framför principerna.
Fukushima påminde oss om hur farlig kärnkraften kan vara och att säkerheten alltid måste sättas i främsta rummet. Men det är skillnad på en reaktor vilandes på stabilt svenskt urberg och en som står på återkommande jordbävningsdrabbad japansk mark. Kanske är det rätt beslut av Japan att stänga sina kärnkraftverk för gott. Det vore inte rätt för en svensk energiöverenskommelse.