I Corren i går kunde vi läsa om ett gäng tonårskillar i Linköping som försökt lura en 40-årig pedofil på pengar. Mannen och pojkarna hade kommit i kontakt via nätsajter på internet. De här killarna har lekt med elden. Att försöka utnyttja någon som uppenbart själv är ute efter samma sak är ingen bra idé.
Barn och ungdomar har i alla tider varnats för "fula gubbar". Men med internets framväxt får fenomenet en helt annan dimension.
Möjligheten att, med den nya teknikens hjälp, träffa främmande människor är i huvudsak positiv. Den ger större chanser att träffa nya vänner och kanske kärlekspartners - inte minst för människor med udda intressen.
Men det okända innebär alltid en risk - i synnerhet för den som är ung och godtrogen. Även pedofilerna har hittat till cyberrymden och de har inte varit sena att utnyttja den anonymitet som erbjuds där. Troligen har tekniken lett till att fler än tidigare lever ut sina förbjudna böjelser.
Möjligheten att skydda sig mot "fula gubbar" i cybervärlden, där både ålder och identitet lätt går att dölja, är ganska små. Risker är tyvärr något vi får leva med - i cyberrymden såväl som i verkligheten. Men ungdomar måste göras medvetna om de faror som finns. Här har skolan en viktig uppgift, men i slutändan handlar det främst om föräldraansvaret.
Visst kan det som förälder ofta vara svårt att hålla koll på vad ens barn gör på nätet. Men det är troligen viktigare att lära ungdomar bättre omdöme än att försöka ha full kontroll.
Även staten kan agera - i första hand via lagstiftning. Riksåklagarens förslag om ett förbud, att i sexuellt syfte, ta kontakt med barn under 15 år ("grooming"), är välkommet. Risken finns att lagen inte blir särskilt effektiv, men den kan nog avskräcka en och annan pedofil från att ge sig ut på nätet.
Att åldersgränsen sätts vid 15 år är en logisk följd av att man vid den åldern anses mogen att ha sexuella kontakter. För ungdomar i övre tonåren - liksom för vuxna - måste sexualiteten få vara en fråga för varje enskild individs omdöme.
Vi kan inte utrota pedofilerna. Men övergrepp mot barn bör ha högsta prioritet i brottsutredningar. Återfallsförbrytare kan behöva hållas borta från samhället. Män - för det är i regel män - som har denna läggning, bör å andra sidan erbjudas terapi, helst innan de hunnit förverkliga sina fantasier.
Samhället bör agera med kraft mot dem som förgriper sig mot barn. Pedofilskräcken tenderar dock att få orimliga proportioner. Det är en olycklig utveckling att män idag inte vågar söka sig till skola och barnomsorg av rädsla för blotta misstanken att ha dolda syften. En del fäder drar sig till och med för att visa fysisk närhet till sina barn.
Barn och ungdomar i vårt moderna samhälle behöver mer vuxenkontakt, inte mindre. Vuxna som kan ge trygghet, bry sig om och föregå med gott exempel. Självförtroende och insikt är den bästa grunden för att möta vuxenvärlden - både dess bra och dåliga sidor.