Och som vanligt pågår en lågintensiv diskussion om kungahusets roll. Det mest bisarra bidraget denna vecka kommer från Jakob E:son Söderbaum, redaktör för det konservativa emagasinet Tradition & Fason. På en helsida i Expressen tar han upp Carl Philips situation nu när han separerat från sin flickvän samtidigt som storasyster ska gifta sig. Söderbaum rekommenderar prinsen att hitta en gemål bland Europas avsatta kungahus.
Men kärnan i hans artikel är en annan. I själva verket vill han väcka frågan om vem som egentligen har rätt att efterträda vår kung. Prinsen föddes 1979 och 1980 ändrades successionsordningen så att den förstfödde tar över - inte först födde son. Carl Philip har "blivit fråntagen en hel del av det som han egentligen har rätt till" skriver Söderbaum.
Bortsett från att frågan om vem som är vår tronföljare är avgjord en gång för alla, så häpnar jag över att det fortfarande finns människor som värderar styrkan i släktförbindelser på detta sätt. Varför skulle blodslinjen kvinna som föder kvinna vara svagare än den där kvinna föder man?
Nåväl, Söderbaum är väl inte värd någon större uppmärksamhet och man kan närmast undra varför Expressen valde att fira prinsens födelsedag på detta sätt.
Kvar finns naturligtvis frågan om det rimliga i att makt och samhällsställning går i arv över huvud taget. Personligen anser jag att det är fel och att Sverige därför borde bli en republik. Jag möts ofta av argument som att "men de har ju egentligen ingen makt" och "de gör ju ett så bra jobb för Sverige".
Visst gör de ett bra jobb för landet. Fattas bara. Vi har faktiskt investerat en hel del skattepengar i denna kungliga marknadsföringsapparat. När det gäller makten är kungen trots allt statschef, om än utan formell makt. Men hans ställning gör att varje utspel från kungens eller drottningens sida (till exempel engagemanget för utsatta barn) tas på största allvar. Det är makt. Makt född ur arvsknuten särställning.
Oavsett frågor om makt och arv är kungahuset fascinerande. Jag har vid två tillfällen i Linköpings slott fått sitta till bords med drottningen. Senast i förrgår.
Hon beskrivs ibland som lite kantig och kylig. Jag kan bestämt dementera det. Drottning Silvia är en mjuk och vänlig person att tala med. Och ofta klok. Som den gången vi diskuterade hennes syn på hur medierna bevakar kungahuset. Det ska jag berätta om vid ett annat tillfälle. Jag ville egentligen bara säga att jag gillar Silvia.
Men inte borde hon vara drottning.