Svältkatastrofen på Afrikas horn har medfört att den svenska biståndsverksamheten hamnat i fokus. Vad gör Sverige? Svaret är ganska mycket, både från regeringshåll och genom privata gåvor.
Regeringen har omdisponerat pengar från mer långsiktiga projekt till akut hjälp för de svältdrabbade i Somalia, Kenya och Etiopien. Sammanlagt har Sverige skänkt 750 miljoner kronor genom UD och Sida. Sverige har alltid legat i topp vad gäller biståndsgivning. 2008 gick 0,98 procent av BNI, eller 31,6 miljarder kronor, till bistånd.
Vad gäller redovisning av biståndet har vi däremot varit sämre. När biståndsminister Gunilla Carlsson (M) tillträdde 2006 uppdagades hur illa styrd den svenska biståndsorganisationen Sida var, och Carlsson gjorde till sin främsta uppgift att "bringa ordning och reda" i det svenska biståndet. Det innefattade inte bara redovisningen utan även kunskap om vilken sorts bistånd som är verkningsfull, och vilken sort som inte är det. För att lättare uppnå kontroll och effekt beslutade regeringen att minska antalet mottagarländer. Det var en kritiserad, men likafullt klok åtgärd.
För ett bistånd som bara fungerar som ett sätt att döva samvetet är tämligen meningslöst. Man hjälper inte mer bara för att man sprider skurarna. Kvalitet och uppföljning är A och O, så att stirra sig blind på enprocentsmål och liknande är rätt meningslöst.
Ändå är det precis det som Viola Furubjelke (S), före detta ordförande i riksdagens utrikesutskott, tillsammans med tre partikamrater gör i en debattartikel i SvD. Medan folket på Afrikas horn svälter minskar regeringen biståndsbudgeten med nästan en miljard kronor, är huvudtesen som Furubjelke och Co försöker vinna poäng på.
Eftersom regeringen använt pengar från biståndsbudgeten för att skriva av skulder för två afrikanska länder, Kongo och Togo, vill S i debattartikeln påskina att biståndet minskat. Det är rätt fult spelat med tanke på de insatser Sverige faktiskt har gjort med anledning av katastrofen.
Det övergripande målet för svenskt bistånd är just att bidra till "att skapa förutsättningar för fattiga människor att förbättra sina levnadsvillkor". Det inbegriper stöd till utveckling för demokrati, civilsamhället och det lokala näringslivet, likväl som akut hjälp till mat och vatten. Skuldavskrivning möjliggör att fattiga länder kan satsa på utveckling i stället för avbetalning till rikare länder, så hur det skulle vara en angripbar åtgärd är svårt att förstå.
Sverige är och ska vara ett generöst givarland. Men om vi fuskar med kvaliteten och uppföljningen är det slöseri inte bara med de svenska skattebetalarnas pengar, utan ett svek mot de människor som hade kunnat komma en bit på vägen ut ur fattigdom med stöd av biståndet.