Mycket låg förstås hos mig. När jag flyttade från vänster till höger planhalva i politiken lockade inte längre feminismens kollektivistiska tänkande eller dess marxistiskt inspirerade könsmaktsordning.
Att bli mamma var avgörande. Graviditet, förlossning och amning gör det svårt att tro på dogmen att alla könsskillnader är socialt konstruerade. Dessutom är tjusningen med kvoterad föräldraförsäkring större när man är 17 år och försörjd av föräldrarna än när man med bäbis och sambo vänder och vrider på dagar, kronor och krävande chefer. På dagis är det viktiga trygga och varma fröknar (även Peo är en fröken, enligt barnen). Genuspedagogiska experiment som gör fröknarna stirriga och signalerar till barnen att vissa intressen och lekar inte duger betackar jag mig för. För övrigt tror jag att jag och barnens pappa är deras viktigaste könsrollsmodeller.
Säkert spelade det roll att tidsavståndet växte till de sexuella trakasserier som förekom i min högstadieklass, och att jag sedan dess aldrig mer har råkat ut för sådant beteende från män.
Allra störst roll tror jag att själva vuxenblivandet spelade. Den feministiska offerkoftan passade fint när jag var ung, vilsen, utan jobb, inkomst eller säkra framtidsplaner. För varje steg mot ett ansvarstagande vuxenliv passade den dock sämre. I dag, när jag som ledarskribent har viss makt, vore det pinsamt om jag såg mig själv som underordnad och förtryckt.
Men det var inte bara jag. Det hände något med feminismen också. Jag älskade att läsa Nina Björk, Åsa Crona och andra feminister. Mer än att stärka min feministiska övertygelse utmanade de mina tankar, tvingade mig att rannsaka mig själv och min roll i könsrollspelet.
Det gör inte Maria Sveland och de andra nutidsfeministerna. Deras offerkoftor sitter så tajt att de bara får ur sig självömkan och att allt är "nånannans" (männens) fel. De socialkonstruktivistiska genusglasögonen är så fastvuxna att de vägrar tänka tanken att det kan finnas biologiskt grundade könsskillnader. Men samtidigt som de förnekar könens existens kräver de mansdiskriminerande "positiv särbehandling" av kvinnor.
Nina Björk är förvisso fortfarande läsvärd, men vill jag läsa någon med liberal grundsyn som problematiserar könsrollerna på ett smart sätt väljer jag jämställdistbloggaren Pelle Billing. Honom vill Sveland med anhängare jämställa med den norske massmördaren Breivik.
Jag kommer att sjunga Åh åh åh tjejer för mina döttrar i dag, och tänka att jag gärna skulle kalla mig feminist om det handlade om kvinnorna i Saudiarabien eller något annat land där det finns ett reellt kvinnoförtryck. Men framförallt kommer jag att sakna den intellektuellt hederliga feminism som stod för en uppriktig vilja till jämställdhet. Jag är för jämställdhet, därför slutade jag att vara feminist.