En granskning i TV4 avslöjade nyligen att socialdemokraten Hasan Dölek nominerats som riksdagskandidat av föreningar som bara finns på pappret. En av föreningarna, den turkiska S-föreningen i Kista, sägs bestå av endast fyra medlemmar, varav tre är släktingar till Dölek.
Men vi behöver inte gå utanför länet för att hitta exempel på att nomineringar skapar konflikter. När det gäller S handlar det ofta om att toppskiktet inom partiet vägrar att släppa ifrån sig makten över nomineringarna. När socialdemokraternas östgötska riksdagslista skulle fastställas fick omröstningen göras om efter anklagelser om att ledande socialdemokrater skrivit upp sig som ombud utan att vara det. Men det slutade ändå som partiledningen ville: Distriktsordföranden Johan Andersson petade ner Linköpings populära riksdagsledamot Aleksander Gabelic på listan (Corren 1/2).
Avsaknaden av provval inom Socialdemokraterna och Vänsterpartiet visar att partierna inte är intresserade av att ge medlemmarna reell makt över vilka kandidater som ska placeras på valbar plats.
Men även inom de borgerliga partierna, som infört provval, tycks maktkamp och intriger vara vanligt förekommande. Inom Stockholmsmoderaterna har det gått så långt som till regelrätt fusk.
I februari erkände Mats Rudin, en av moderaternas toppkandidater i Stockholm, att han själv betalat avgiften för nya medlemmar som han uppmanat att rösta på honom. Därefter väcktes misstanken att fem moderater bildat en hemlig valkartell som systematiskt köpt röster i partiets provval.
Schlingmanns och Reinfeldts försök att tona ner avslöjandena är beklagliga. Fusket och intrigerna riskerar att skapa en rejäl förtroendekris i väljarkåren. För att återupprätta förtroendet måste partierna visa handlingskraft. Det handlar inte bara om att stänga av, och i vissa fall lagföra, de politiker som fuskar. Det är minst lika viktigt att se över själva nomineringsprocessen.
Det är rimligt att partierna själva beslutar om hur nomineringen ska gå till, men det är samtidigt viktigt att de kan visa att nomineringarna skett enligt demokratiska principer.
Den nuvarande ordningen där provvalen endast är rådgivande skapar förvirring och bäddar för maktkamp. Det vore önskvärt om provvalsresultaten i högre utsträckning fick styra nomineringen. Men då måste också reglerna för vilka som får rösta skärpas.
En förutsättning för en sådan reformering är att partierna lyckas värva fler medlemmar. Som det nu är räcker ett mindre antal röster för att vinna ett provval, vilket gör det alldeles för lönsamt att fuska.
Det kan också vara värt att överväga ett ökat inslag av personval. Om partierna ägnade mer energi åt att presentera sina kandidater och mindre åt interna intriger så vore det mycket välkommet.