En syftar på att de fyra partierna går till val under den gemensamma partibeteckningen Allians för Sverige, som finns registrerad hos Valmyndigheten sedan 2006. Två syftar på att Kristdemokraterna och Centern, som båda ligger pyrt till i opinionsmätningarna, går till val på en gemensam lista medan Moderaterna och Folkpartiet gör det på varsin lista. Fyra syftar på att låta allt vara som det alltid har varit - att de borgerliga väljarna får fyra olika listor att ta ställning till den 19 september 2010.
Fyra är det självklara svaret för mig. De borgerliga partierna bör gå till val på varsin lista.
Det innebär dock inte att det inte finns fördelar med en allianslista. En sådan är ökad tydlighet. Och tydliga regeringsalternativ är alltid bra i en valrörelse. Då riktas uppmärksamheten mot skillnaderna mellan alternativen och skillnaderna kan vara svåra att se i dag när allt fler trängs i den politiska mitten. När skillnaderna hamnar i centrum blir det lättare för väljarna att ta ställning.
För allianspartierna skulle en gemensam lista också bli ytterligare en markering om att de faktiskt kan hålla ihop och regera Sverige. Dessutom skulle inga borgerliga röster gå till spillo om KD eller Centern hamnar nedanför fyraprocentsspärren. Kort sagt finns det även goda valtaktiska skäl för att de borgerliga går till val med en gemensam lista.
Men det finns starka invändningar mot en allianslista. En sådan är vårt strikta proportionella valsystem, som inte är utformat för några få, stora partier. Om blockpolitiken cementeras ytterligare och mer eller mindre övergår i ett tvåpartisystem ökar risken för proteströstande och därmed också för populism och främlingsfientlighet.
Den politiska debatten riskerar dessutom att dräneras på perspektiv när många mindre partier blir färre och större. Att vara i opposition blir då detsamma som att vara emot allt den styrande majoriteten står för och överenskommelser över blockgränserna blir allt svårare att få till stånd.
Med andra ord finns det en risk för att demokratin blir fattigare och en del av ansvaret för den trista utvecklingen skulle i så fall ligga på de borgerliga partierna. Därför är en central fråga vad syftet med en gemensam allianslista egentligen är. Är det bara att säkra regeringsmakten 2010 gäller det att tänka om. Är det att försöka tillföra en ny dimension i svensk politik gäller det att åtminstone väga fördelarna mot invändningarna.
För mig väger invändningarna allra tyngst. Och vän av ordning undrar säkert vad jag tycker om förslaget med en gemensam lista för KD och C. Det tror jag inte alls på. Det känns inte logisk överhuvudtaget. Vad har marknadsliberala C-väljare gemensamt med värdekonservativa KD-väljare? Inte mycket. Partierna är helt enkelt för olika för att det skulle kunna fungera.
Det enda rimliga är därför att de borgerliga partierna går till val på fyra olika listor.