"Projektets glöd har falnat". Projektet ifråga var Allians för Sverige. Och den som sa det var inte en oppositionspolitiker som belåtet gnuggade sina händer. Tvärtom. Det var i själva verket vad Centerledaren Annie Lööf hade att säga om Alliansprojektet i sitt Almedalstal. Hon ansåg att det var dags för en nystart. Därför bjöd Lööf in de resterande tre Alliansmusketörerna till sin hembygd Maramö. Följaktligen befinner sig Sveriges fyra borgerliga partiledare i en liten ort i Småland denna februarimåndg.
För nio år sedan bjöd en annan Centerledare en snarlik uppsättning politiker till sin hemort Robertsfors 1 075 kilometer längre norrut. Men det är en avsevärd skillnad mellan mötet som ägde rum i Robertsfors och det som pågår i dag i Maramö. De fyra makthavare som samlades i Robertsfors var hungriga utmanare. De var trötta på decennier av socialdemokratisk hegemoni där perioderna av borgerligt styre endast utgjorde parenteser. Alliansen 1.0 var fylld av kämpaglöd och energi.
Alliansen 2.0 är trött. Fruktansvärt trött. De två minsta partierna hemsöks av urusla opinionsundersökningar och hamnar vid upprepade tillfällen under riksdagsspärren. Centerpartiet går igenom en allvarlig kris och vet inte vilket ideologiskt ben det ska stå på. Kristdemokraterna tynar långsamt bort då det svenska folket verkar måttligt intresserade av deras värdekonservativa politik. Folkpartiet sitter fast i den egenhändigt byggda rävsaxen vid namn "skolpartiet", och kämpar för att skapa sig en identitet bortom skolfrågorna. Moderaternas främsta mål har blivit att hålla sig kvar vid makten, snarare än att fortsätta arbetet med att reformera Sverige.
Frågan är: vad vill egentligen Alliansen 2.0, förutom att sitta kvar vid makten vill säga? Reformtakten har stannat av. De är fattiga på idéer. Dessutom är oppositionen en urusel motståndare. Politik är som en tennismatch. För att hålla igång en match krävs två bra spelare. Svensk politik dras istället med två dåliga spelare. Tidigare har alltid den omtalade arbetslinjen varit Alliansens främsta trumfkort. 2006 gick de till val på att de skulle göra upp med "massarbetslösheten" som rådde efter Socialdemokraternas styre. Men med finanskrisen i bagaget var det lättare sagt än gjort att göra något åt den så kallade massarbetslösheten. Arbetslösheten ligger på samma nivå idag som när Alliansen tillträdde 2006. Inför valet 2014 kommer jobben med största sannolikhet att vara den avgörande frågan. Och Alliansen verkar stå utan idéer. Ifall Alliansen fortsätter att ignorera jobbfrågan är det mycket möjligt att de förlorar valet, inte för att motståndaren är bättre. Utan för att den reformiver som utmärkte Alliansen 1.0 har blivit till politisk trötthet.