Landsflykt eller självmord var troligare alternativ än att Gaddafi skulle ge upp (Corren 23/8). Det mesta tyder också på att diktatorn försökte fly undan rebellerna, de fångade honom skadad i båda benen. Att erkänna sig besegrad var förmodligen inte ett alternativ för den världsfrånvände Gaddafi. Det behövde han heller aldrig göra.
För Libyens fortsatta uppbyggnad, förhoppningsvis efter demokratiska ritningar, har Gaddafis död mindre betydelse. Hjulen hade redan börjat rulla, trots att striderna fortfarande pågick i delar av landet. Huvudstaden Tripoli betraktades dock som befriad, där var diktatorns dagar slut.
Att Gaddafi överlevt hade varit att föredra. Hans död riskerar att lämna samma tomrum och märkliga antiklimax som följde på Usama bin Ladens plötsliga sorti. Dessutom skulle det ha funnits ett stort symbolvärde i att den forne oantastlige Gaddafi tvingats inför rätta för all grymhet han utsatt det libyska folket för. Den situationen undkom han och berövades libyerna.
Gripna är enligt uppgifter några av Gaddafis söner och trogna. Rättsprocessen mot dem kan bli en kugge i det komplicerade demokratiska maskineri som måste konstrueras i Libyen. Trots allt är detta inte en sorgens dag, utan en glädjens. Folket i ännu ett av arabvärldens länder har lyckats resa sig och besegra sin envåldshärskare.
Röster om händelserna i Libyen går att finna här nedan.