Zarembas serie är viktig, även om många problem är på väg att åtgärdas. Eftersom skolreformer har lång "inkubationstid" (en förändring av lärarutbildningen nu påverkar elevresultat först om 8-10 år) är det lätt att glömma historiska felsteg. Risken finns att Jan Björklunds kloka skolreformer döms ut innan de ens har fått effekt. Några av de problem som reformerna är tänkta att åtgärda är:
? Kunskapssynen; vi är förhoppningsvis på väg bort från det postmodernistiska Inget är säkert, som har motiverat att eleverna själva ska välja sitt kunskapsstoff vilket ökar klyftorna mellan elever från hem med respektive utan studietradition.
? Lärarens roll, som följer av kunskapssynen. Om Inget är säkert, och eleven kan välja att fördjupa sig i Britney Spears, Arsenal eller modebloggar - då blir lärarens betydelse och status inte hög.
? Den pedagogiska forskningen, som ofta har förespråkat just den postmodernistiska kunskapssynen och läraren som statist.
Zaremba berör hur pedagogikforskare, skolpolitiker och Lärarförbundet ofta lyfter fram förskolepedagogik som ett föredöme för grund- och gymnasieskolor. Det yttrar sig på olika sätt: Förskollärare befordras till rektorer över grund- och gymnasieskolor, blivande gymnasielärare tvingas till praktik på förskolor, skolor och hela kommuner inför åldersblandade grupper och temaundervisning i stället för ämneslektioner för att efterlikna förskolans arbetsformer.
Ofta ligger en naivt romantisk syn på lärande bakom. Ett litet barn som lär sig gå är en uppvisning i spontant lärande. Men förespråkarna för förskolepedagogik för alla åldrar tror att hormonridna tonåringar ska lära sig franska verb och andragradsekvationer med samma frenesi som ettåringen lär sig gå, om de bara lämnas i fred av lärarna och får bestämma själva. Så tycks åtminstone pedagogikforskarna resonera.
För kommunpolitiker och Lärarförbundet handlar det om pengar. Skolpolitikerns dröm är "all-läraren", som kan ta hand om småbarn i förskolan och undervisa gymnasister i matte allteftersom födelsetalen fluktuerar. Då är det praktiskt att hänvisa till en idealiserad förskolepedagogik, när elever, föräldrar och lärare tjatar om ämneskompetens. Och Lärarförbundet organiserar förskollärare, så de värnar deras löneutveckling och karriärmöjligheter.
Men förskolepedagogik hör hemma i förskolan. Grund- och gymnasieskolan har ett annat uppdrag. Att lära sig språk, matematik och andra teoretiska ämnen är något annat än att lära sig gå och äta. Det kräver strukturerat arbete, från både elever och ämneskunniga lärare. Att trycka ned lärare och säga åt eleverna att göra vad de känner för är fel lösning. Jan Björklund har insett det. Maciej Zarembas artiklar får förhoppningsvis fler att inse att en postmodernistisk kunskapssyn och statistlärare leder fel.