Den 29 juli 1913 föddes Erich Priebke i Henningdorf, Tyskland. Priebke växte upp och blev verksam inom SS. I slutet av andra världskriget var han stationerad i Rom, och en marsdag 1944 blev 33 av hans kollegor dödade av italienska, kommunistiska motståndsmän. Från högsta tyska ort kom ordern om hämnd omedelbart. Redan dagen därpå avrättades 335 (tio för varje dödad tysk, ska Hitlers order ha lydit) italienare – utan anknytning till attentatsmännen – vid grottorna Fosse Ardeatine. Befäl för de tyska trupper som avrättade de italienska partisanerna var SS-Haupsturmführer Erich Priebke.
Senare flydde Priebke till Argentina där han levde i 50 år, tills Italien begärde honom utlämnad. Priebke befanns skyldig inte bara till massakern i Fosse Ardeatine utan även för deportering av judar från Italien till bland annat Auschwitz. 1998 dömdes han till livstids fängelse - att avtjänas i husarrest på grund av hög ålder och dålig hälsa. I dag, femton år efter domen, firar Priebke sin hundrade födelsedag i relativ frihet. Italienska medier har publicerat bilder på den forne SS- som tillsammans med familjemedlemmar äter på restaurang, åker skoter och handlar i affärer.
Samtidigt har i Tyskland en kampanj, kallad Operation sista chansen, inletts. Den drivs av Simon Wiesenthal Center (SWC), en internationell judisk organisation som arbetar för mänskliga rättigheter med fokus på upprättelse efter Förintelsen döpt efter Simon Wiesenthal (1909-2005), "nazistjägaren" som dedikerade sitt liv till att spåra upp och ställa nazister inför rätta. Under parollen ”sent men inte för sent” erbjuder SWC 25 000 euro till den som kan tipsa om levande krigsförbrytare som ännu inte ställts inför rätta.
Nazisterna som fortfarande jagas, grips och ställs inför rätta är i dag, snart 70 år efter krigets slut, gamla. Det är ingen anledning eller ursäkt att sluta söka efter dem. Varje delaktig person som hinner dö innan denne ställts till svars för sina gärningar måste ses som ett misslyckande. Inte minst inför de överlevande som fick utstå nazisternas grymhet. Men även mot de som dog, i lägren eller senare. Offer och skuld, upprättelse och betydelsen av avslut upphör inte i och med döden.
Levande har skyldigheten att inte glömma. Vi som inte var födda under kriget och Förintelsen har plikten att informera oss och andra, om den fasansfulla delen av mänsklighetens historia. I dessa dagar känns den ansvaret enormt angelägen. Brist på kunskap får inte vara ett skäl till att vi låter nazism och främlingsfientlighet vinna mark i Europa. Det vore oförlåtligt.
Maria Björk Hummelgren