Sverige skulle behöva en ordentlig framtidsdiskussion. Men istället har partierna i bägge blocken börjat att låta allt mer lika. Och allt mer intetsägande. Moderaterna tonar ner ambitionerna med att sänka skatter och vill inte ändra i LAS. Istället ska välfärdstatens kvalitet utvecklas.
Socialdemokraterna, å sin sida, vill inte avskaffa de jobbskatteavdrag, avregleringar och privatiseringar som de borgerliga regeringarna infört. Istället betonas näringspolitik och skola, traditionellt borgerliga styrkeområden.
För oss väljare blir läget oerhört svårtolkat. Vem sjutton ska man rösta på när den politiska debatten har reducerats till diskussioner om finjusteringar av redan etablerade system och ett ständigt lyssnade på väljaropinioner. Idédebatten, liksom framtidsvisionerna, saknas i det närmaste fullständigt. Partierna låter som blåkopior av varandra.
Varför har det blivit så här? Varför saknas idéerna?
Förklaringen är, vill jag hävda – baserat på den forskning om politisk förändring som vi bedriver vid Ratio – något som kan kallas ”trianguleringens tragedi”.
Triangulering, ett begrepp som myntades under Clinton-administrationen i USA, handlar om att man i fundamentala politiska frågor intar en ”tredje politisk ståndpunkt” mellan den egna och motståndarens. Detta var den strategi som Tony Blair med New Labour, precis som Fredrik Reinfeldt och Nya moderaterna, framgångsrikt tillämpade för att vinna makten. Allt som kan uppfattas som kontroversiellt tonas ner. Istället övertas motståndarens retorik och positioner. Nu tycks även socialdemokraterna och Stefan Löfven anammat samma strategi.
Problemet är att triangulering på lite sikt tycks led leda till en tragedi.
En tragedi är som bekant en berättelse med ett allvarligt innehåll och ett sorgligt slut.
Det första som händer när kortsiktiga politiska vinster överordnas egna principer och värden är förstås att felaktiga verklighetsbeskrivningar, t.o.m. offentliga lögner, befästs. När ledande politiker inte våga stå upp för sin egen övertygelse får vi inte den kritiska samhällsdebatt som är nödvändig för att utveckla våra gemensamma institutioner. Samtidigt blir det naturligtvis väldigt svårt för väljare och medarbetare får svårt att förstå politikens mål och syfte. Nya medarbetare som rekryterats efter att trianguleringsstrategin inletts kan sannolikt överhuvudtaget inte skilja på retorik, taktik och eventuella ursprungliga ståndpunkter.
Precis här tycks vi i Sverige nu befinna hos. Partierna på ömse sida av blocken triangulerat varandra i så många frågor att de själva inte har en aning om vad de ursprungligen själva tyckte. Då är det inte så konstigt att visioner och framtidsdiskussioner kommer till korta.
Ur ett demokratiskt perspektiv är detta tragiskt.