Den globala ekonomin genomgår en kraftfull omvandling. Forskning och utveckling (FoU) är en central drivkraft. På tio år har den totala forskningen i världen fördubblats, från 753 miljarder dollar till 1435 miljarder dollar. Allt fler länder investerar allt mer för att konkurrera i de kunskapsintensiva delarna av världsekonomin, beskriver Emil Görnerup i en nyutkommen rapport från Svenskt Näringsliv. Utvecklingen är hisnande. Sydkoreas forskningsbudget har på knappt två decennier vuxit med en faktor nio. Kina har idag en forskningsintensivare ekonomi än EU.
Sverige har under de senaste åren haft en stark ekonomisk utveckling och vi har klättrat i välståndsligan. Men det finns en del av Sveriges ekonomi som, mycket i skymundan, haft en sämre utveckling. Näringslivets forskningsinvesteringar som andel av BNP har sjunkit med en tredjedel. Det är illavarslande för Sveriges ekonomi på inte så lång sikt.
Regeringen har ökat de offentliga investeringarna i forskning. Också den senaste forskningspropositionen innehåller en ordentlig höjning av anslagen. Det genomförs särskilda satsningar på unga, begåvade forskare och på att locka internationellt framstående forskare till Sverige. Detta är naturligtvis utmärkt.
Men världen står inte stilla. När andra länder genomför än mer omfattande reformer i rasande fart tappar Sverige mark. Den trenden förstärks av att politiken i några avseenden går i fel riktning. Sverige har en av världens absolut högsta marginalskatter. Den så kallade värnskatten är i realiteten en ”talangskatt”. Den globala talangjakten, kampen om de allra vassaste hjärnorna, intensifieras. Men i Sverige tävlar partierna inför valet om att vilja skärpa marginalskatterna ytterligare. Det är absurt.
Jag är ingen dysterkvist. Allt är inte nattsvart. Sverige har starka traditioner inom utbildning och forskning. Trots exempelvis Astra Zenecas neddragningar under de senaste åren har vi fortfarande flera viktiga kunskapsintensiva företag med verksamhet i Sverige.
Och både i min tidigare roll i politiken och min nuvarande i näringslivet träffar jag åtskilliga människor med stor insikt och starkt engagemang i dessa frågor. Jag är övertygad om att många av mina tidigare kolleger i politiken underskattar människors intresse för forskningens betydelse för Sveriges välstånd.
Populära politiska ämnen som nivån på a-kassan och RUT-avdragets omfattning är viktiga frågor. Men de avgör inte Sveriges framtid. Jag skulle vilja se ett betydligt tydligare engagemang i forskningsfrågor från inte minst de två främsta statsministerkandidaterna Fredrik Reinfeldt och Stefan Löfven.
Inget viktigare politiskt tal i USA saknar ett ordentligt avsnitt om forskning och utveckling. Det är någonting att ta efter. För det är allvar nu. Dagens forskning är morgondagens välfärd.
Tobias Krantz är chef för utbildning, forskning och innovation vid Svenskt näringsliv. Tidigare högskole- och forskningsminister och riksdagsledamot (FP).