Samtidigt i en annan del av Sverige, i Östergötland närmare bestämt, möttes Motala AIF och Örgryte i division 1. Det var ingen så kallad högriskmatch, men bengaliska eldar brann likväl på läktarplats och en bomb briserade precis intill en av bollkallarna.
Vad har den här sortens beteende med idrott att göra? Svaret är ingenting.
Huliganismen har fått alltför fritt svängrum under alltför lång tid. Några få idioter förstör för riktiga supportrar som kommit för att njuta av sporten, inte slåss och vandalisera. Massiva polisinsatser behövs ofta och kostar samhället stora summor varje år. Att arrangörerna får vara med och betala för dessa är inte mer än rimligt. Det ger dessutom incitament till klubbarna att förkasta huliganerna i stället för att betrakta dem som en del av den trogna supporterskaran.
För en månad sedan gav regeringen Stockholms landshövding Per Unckel uppdraget som nationell samordnare mot idrottsvåld för att utreda hur brott i samband med stora idrottsarrangemang kan motverkas. Dagens lagstiftning, tillträdesförbudslagen från 2005 och den så kallade huliganlagen från 2009, har visat sig vara ganska tandlös.
Unckel besökte i går SVT:s morgonsoffa och konstaterade att kroppsvisitation och metalldetektorer (!) inte är tillräckligt för att stoppa buset på idrottsarenorna. Han vill bland annat se längre avstängningar gärna på tre år i stället för ett, som i dag.
Därtill efterfrågar Unckel rätten för klubbar att upprätta ett bildgalleri, eller register, över personer med tillträdesförbud. Problemet är nämligen ofta att klubbarna inte kan identifiera dem, varför de kommer in på arenorna ändå. Djurgården har lämnat in en sådan begäran till Datainspektionen. Skulle svaret från DI bli nej, anser Unckel att lagen ska ändras: "Vi måste hjälpa klubbarna".
Unckel får medhåll både av Svensk elitfotbolls generalsekreterare Tommy Theorin och Stockholms länspolismästare Carin Götblad.
Och det är svårt att argumentera mot Unckel. Personregister med fotografier varken får eller bör upprättas hur som helst, men vad gäller avstängda ligister som ignorerar tillträdesförbudet har klubbarna hittills varit relativt bakbundna. På en fotbollsmatch kan det komma tusentals personer och då är det inte lätt att identifiera vem som inte får komma in.
Om klubbarna ska kunna ta sitt ansvar måste de få verktyg. Dessa tillsammans med tydligt avståndstagande från spelare och arrangörer mot huliganerna kan få bort dem från idrottsarenorna - för där hör de inte hemma.