Efter tolv år av socialdemokratiskt styre borde man utan problem kunna hitta anledning till reformer kunde ju tyckas. Speciellt åren under dåvarande utbildningsminister Carl Tham var ju förödande för svensk forskning och högre utbildning.
Men snart lär vi rimligtvis få se aktivitet även från den borgerliga regeringen. En forskningspolitisk proposition är att vänta och många berörda står i spänd väntan på vad som därpå är att följa: kontinuitet eller förändring?
Leif Lewin, professor emeritus i statsvetenskap vid Uppsala universitet, tillhör de som har överblick över forskningsvärlden. I god tid före propositionens nedkomst har han tagit sig för att förklara vad som varit den allra mest skadliga nyordningen, nämligen förflyttningen av resursmakten från universitetens fakulteter till centrala så kallade forskningsråd.
Att beslut om fördelning av forskningsmedel inte längre sköts av kompetenta ämneskunniga utan av ett spritt fält av personer som ska ta ställning till forskning de inte är bekanta med har fått vittgående konsekvenser:
Ingen känner längre någon skyldighet att säga ifrån. Ansvaret för kvaliteten i forskningen har blivit utspritt, anonymt och näst intill obefintligt, skriver Lewin.
Avlövandet av fakulteterna har också lett till en desperat situation för många yngre forskare som får jaga runt efter forskningsmedel i ett aldrig bromsande ekorrhjul i stället för att finna sin bas i en fast tjänst.
Lewin är driven nog att undvika de retoriska fällor som ligger i saken. Han är noga med att förklara att fakulteternas professorsdominerade karaktär inte innebär någon auktoritär ordning utan auktoritativ; sakkunskapen har företräde.
Seriösa forskare vet naturligtvis detta men tyvärr är det politiker som fattar besluten, och de är inte sena att fästa sig vid förenklade bilder, speciellt inte om lobbyister driver dem dit.
Propagandan mot fakulteterna är, ska man veta, gammal. Lewin spårar en ideologisk misstänksamhet tillbaka till revolten 1968, då man skulle protestera mot allt som verkade borgerligt. Professorer som höll på vetenskap i stället för progressiv dogma var naturligtvis inte populära.
Utifrån denna ideologiska grogrund har det varit lätt för universitetsbyråkrater och andra karriärister inom systemen att flytta fram positionerna mot det egentliga forskningsväsendet som ju fakulteterna med sin kompetens representerar. Men nu är det hög tid att åtgärda situationen.
Högskole- och forskningsminister Lars Leijonborg har chansen att skriva in sig i historien som en reformator av det svenska forskningsväsendet. Alternativet är att sälla sig till den långa skugglika raden av politiker som funnit sig snärjda i det klassiska nätet av byråkratiska intressen.