Alla som har eller har haft småbarn vet hur oförutsägbara de kan vara med maten. Ena dagen äter de jättemycket av något, till exempel spagetti, men ratar helt köttfärssåsen. Nästa dag är det korvslantarna som får godkänt medan potatisen nobbas. Och när samma rätt serveras igen några veckor senare, har smaken förändrats. Vissa dagar vill de inte äta alls.
Att planera och beräkna lunch för en hel förskola full med ombytliga ungar, är rimligen svårt. Särskilt om man till punkt och pricka ska följa Livsmedelsverkets rigida rekommendationer angivna i gram. För hur mycket väger en köttbulle? Och hur många går det på 65 gram, som är myndighetens köttbulleangivelse för barn 2-5 år. Tre, var uppenbarligen svaret som vågen visade när de skulle serveras på Kärrsundsgatans förskola i Linköping. Vågen ljuger säkert inte. Men någon någonstans i matkedjan från barn- och ungdomsnämndens bord, via barn- och ungdomschefens och förskolechefens till barnens matbord, borde någon ha ifrågasatt Livsmedelsverkets rekommendationer. Eller helt enkelt gett blanka den i dem.
Men på flera förskolor i Linköping har nu kommit vittnesmål om undermålig mängd mat till barnen. Den har på sina håll helt tagit slut och barnen har gått hungriga. Catharina Rosencrantz (M), ordförande i barn- och ungdomsnämnden, medger att ”det här har blivit fullständigt fel” och att felet är just Livsmedelsverket som ändrat sina rekommendationer. ”Men barnen äter inte riktigt som Livsmedelsverket vill”, konstaterar Rosencrantz. Nej, fast det kan knappast komma som någon nyhet. Barn äter varken som föräldrar eller förskolepersonal vill, så varför skulle de bry sig om vad en myndighet tycker? Men ska nämnden nu följa Livsmedelsverket, finns en del matnyttigt i myndighetens skrift om ”Bra mat i förskolan – Råd för förskola och familjedaghem”. På sidan 4, långt innan tabellerna över antalet gram köttbullar och pasta som barnen bör äta, finns en punktlista med rubriken ”Bra principer för maten i förskolan”. Första punkten lyder: ”Tillräckligt med mat”.
”Man ser inte skogen för alla träd”, hävdar Axel Gruvaeus, Linköpings socialistförening, och skyller matbristen på upphandlingarna (Ordet fritt 8/4). Samma sak gör Jakob Björneke (S), vice ordförande i barn- och ungdomsnämnden: ”Det måste finnas en lucka i avtalet som utförare försöker utnyttja”, säger han (Corren 8/4). Menar Björneke, som sitter med och beslutar i nämnden, och Gruvaeus att kommunen avsätter mindre pengar till förskolemat när att den upphandlas? Eller kan det vara så att de där träden som skymmer sikten består av en flora andra krav, såsom ekologiskt och närodlat, säsongsanspassat, vegetariskt? Vackra och förgyllande visserligen, men knappast de som gör skogen livsduglig och stark. Tillräckligt med näring är A och O för allt som ska växa – även barn.
Men det klart, nu när vänstern inte kan komma med nedläggningskrav – det är kommunala förskolor vi talar om – får upphandlingarna ta smällen. För något som har med privata intressen att göra måste bära skulden. Våra allsmäktiga statliga myndigheter kan väl inte ha fel, eller mena att vi ska tänka själva?