Många är pojkar. De har rest långt och undkommit oroligheterna i Irak, Somalia och Afghanistan. Inte så få har mycket svåra minnen att bära på. De har knackat på vår dörr och nu väntar de i Sverige.
Sedan förra sommaren är det kommunerna, och inte Migrationsverket, som ansvarar för de ensamkommande flyktingbarnens boende och omvårdnad. Från fyra så kallade ankomstkommuner - Malmö, Mölndal, Solna och Sigtuna - är det tänkt att barnen ska slussas vidare efter ett par dagar, till gruppboenden och familjehem.
Men få kommuner har anmält sitt intresse för att teckna avtal med Migrationsverket och ta emot barn. Denna tvekan och snålhet har lett till ett högst konkret lidande. Redan utsatta barn, som snabbt borde bäddas in i familjeliknande trygghet, kan få vänta i flera månader i tillfälliga boenden i ankomstkommunerna. Ibland tvingas de till och med - som i Mölndal - leva på samma institutioner som kriminella ungdomar.
I Östergötland har Norrköping, Vadstena, Motala och Mjölby sagt blankt nej till att ta emot ensamma flyktingbarn.
Åtvidaberg, Boxholm och Ydre har inte svarat.
Kinda är på gång. Linköping - som förra året var exemplariskt snabba med att bereda plats - ska ge besked i dagarna.
Ödeshög har sagt ja och utlovat tre platser i ett gruppboende, plus att de tar emot två barn i familjehem. Om varje svensk kommun hade varit lika frikostig och alert hade många barn sannolikt mått bättre idag.
Kom igen nu, kommuner!