Nyligen berättade frilansjournalisten och filmaren Caroline Campbelli "Konflikt" i P1 om hur det var att komma in i Tjetjeniens huvudstadGroznyj:
Hon möttes av ett slags spökstad, men i de sönderskjutna husen såg hon tecken på att människor levde.
I dag är det tio år sedan ryskt pansar rullade in iutbrytarrepubliken Tjetjenien och Groznyj jämnades med marken.Tiotusentals tjetjener dog i detta första krig, liksom tusentals ryskasoldater. Hösten 1999 inleddes ett andra krig, som fortfarande pågår.
Den Internationella Helsingforsfederationen har karakteriseratutrensningarna av den manliga befolkningen i Tjetjenien som "gränsandetill folkmord".
En anonym, tjetjensk kvinna uttrycker saken så här:
"Det är som om de federala myndigheterna försöker döda ett heltfolk. Det är mycket förvirrande. Det kan låta överdrivet, men det ärden enda logiska slutsatsen man kan dra av krigföringen i Tjetjenien."
President Vladimir Putin menar att han bedriver enantiterroristoperation och vägrar förhandla med tjetjenskarebellgrupper. Putin betraktar dem alla som terrorister, till och medden förhållandevis moderate Aslan Maschadov, som 1997 valdes tillTjetjeniens president i demokratiska val.
Som "antiterroristoperation" betraktad har kriget i Tjetjenien dockmotverkat sitt syfte. Civila invånare i Ryssland bevittnar sedan fleraår en våg av blodiga terrordåd. Dessvärre talar inget för attaktionerna kommer att bli mindre förfärande, mindre spektakulära.
Det som pågår är en "palestinisering" av konflikten. Våldsspiralen snurrar allt snabbare, freden ter sig allt mer avlägsen.
Någon måste bryta mönstret.
Många tjetjener ställer sig en retorisk fråga, som borde besvaras avregeringar i gamla och stolta demokratier: Är vi mindre värda än andramänniskor, eftersom ingen tar notis om det övervåld vi utsätts för?
Sanningen är att tjetjenerna har offrats, och att de befinner sig i Europas glömda krig.
Enligt människorättsorganisationer utsätts tjetjener för nattliga"upprensningsaktioner" och utomrättsliga avrättningar. De "försvinner"och torteras i så kallade filtrerin gsläger. Efterlevande tvingas deltai en motbjudande handel med lik. En älskad släkting kan återfås mot ettantal dollar.
Amnesty International har påtalat att övergreppen utförs i ett "klimat av straffrihet".
Men kritiken från USA har tystnat sedan den 11 september 2001, ochen rad ledande EU-politiker tycks hellre se till lockandehandelsmöjligheter än det moraliskt tvingande i att sätta press påRyssland.
Sveket är möjligt så länge opinionen tiger still.
Mycket talar för att Putins politik i själva verket stärkt deextrema rörelserna i Tjetjenien, på bekostnad av mer demokratiskt ochvästerländskt orienterade krafter.
Men fundamentalistiska strömningar, exempelvis den saudiskawahhabismen, är senkomna inslag i Tjetjenien. Sannolikt har derasintrång åtminstone delvis ett samband med det kompakta ointresse somtjetjener möter för sitt lidande i väst.
Det är hög tid för EU:s regeringar, däribland Sveriges, att takraftfulla initiativ för fred. Dessutom måste både Ryssland och andramedlemmar i Europarådet skyndsamt se till att åtal väcks mot derebeller och soldater som gjort sig skyldiga till krigsförbrytelser.
Filmaren Caroline Campbell lyckades ta sig in i Tjetjenien, ochspelade in en film utan övervakning från den ryska militärens sida. Närtjetjener berättar för henne och andra journalister riskerar demedvetet sina liv.
De vill ge omvärlden information från ruinerna, från ett helvete påjorden. Hur otroligt det än kan tyckas finns det fortfarande mänskligtliv i de sönderskjutna husen.
Det får Europas invånare inte glömma.