Få frågor är så laddade av värderingar och ideologi som vem som ska ta hand om barnen när de är små. Därför var familjepolitiken det sista område som alliansen enades om under valrörelsen. Även efter överenskommelsen var många borgerliga feminister missnöjda med att kristdemokraterna fått igenom sin hjärtefråga vårdnadsbidraget.
Efter maktskiftet har vårdnadsbidragets förespråkare otåligt undrat när det ska införas, medan feministerna har hoppats att det i slutändan inte ska bli av.
I går meddelade socialminister Göran Hägglund (kd) och jämställdhetsminister Nyamko Sabuni (fp) att det är dags. Den första juli nästa år ska vårdnadsbidraget och jämställdhetsbonusen i föräldraförsäkringen bli verklighet.
Jämställdhetsbonusen, som ges som en skatterabatt på sammanlagt högst 13 500 kronor till föräldrar som delar föräldrapengen lika, är ett försök att blidka feminister som är rädda att vårdnadsbidraget ska bli en kvinnofälla. Men det gör inte jämställdhetsbonusen till ett dåligt förslag. Tvärtom är det nog det djärvaste grepp som har tagits i familjepolitiken sedan före detta fp-ledaren Bengt Westerberg införde den första pappamånaden. Om jämställdhetsbonusen ger önskad effekt - att mammor och pappor tar ut lika mycket föräldraledighet - kan den borgerliga regeringen vara stolt över att ha gjort något oerhört viktigt för jämställdheten i Sverige.
Vårdnadsbidraget, då?
Argumenten emot är just att vårdnadsbidraget kan göra kvinnor till ännu osäkrare kort i arbetsgivares ögon. Kvinnor tar i dag ut cirka 80 procent av föräldraledigheten. Det är ingen vild gissning att fler kvinnor än män kommer att utnyttja vårdnadsbidraget. Därför kan vårdnadsbidraget göra att kvinnors redan höga "risk-premie" på arbetsmarknaden blir ännu högre. Vårdnadsbidraget rimmar dessutom illa med regeringens arbetslinje. I alla andra sammanhang säger alliansen att människor ska arbeta och inte leva på bidrag - då blir ett vårdnadsbidrag inkonsekvent.
Argumentet för vårdnadsbidrag brukar vara att varje plats i barnomsorgen subventioneras kraftigt av samhället, medan föräldrar som stannar hemma med sina barn inte får någonting. Rättvisa och valfrihet, med andra ord.
Konstigt nog brukar inte barnperspektivet nämnas. Många barn är inte mogna för dagis redan när de är 1-1,5 år. Andra barn är redo, men mår inte bra av att tillbringa så mycket som 10-11 timmar om dagen där. Föräldrar med hyfsad ekonomi kan lösa detta genom att sträcka och tänja på föräldradagarna, och när dagarna är slut använda den lagstadgade rätten att gå ned i arbetstid utan ersättning för inkomstbortfallet.
För de föräldrar som inte har råd att vara hemma eller gå ned i arbetstid, trots att deras barn har behovet, kan vårdnadsbidraget bli en räddning.
Jämställdheten mellan könen och upprätthållandet av arbetslinjen är vuxenfrågor, som vi vuxna får försöka fixa även med ett vårdnadsbidrag. Ur barnens perspektiv är kortare tid än elva timmar om dagen på dagis värt en hel del.