Moderaterna är just nu trängda från två håll. När de nya moderaterna - det nya arbetarpartiet" - lanserades var hållningen från gammelmoderater" avvaktande. Katastrofvalet från 2002 fanns i färskt minne och de flesta ansåg nog att det behövdes förnyelse.
Valet 2006 blev också en stor framgång, och hade opinionssiffrorna fortsatt att vara höga så hade nog gammelmoderaterna förblivit tysta.
Men opinionssiffrorna har rasat, och fler och fler gammelmoderater kritiserar regeringens största parti. Att värnskatten och arbetsrätten lämnats orörda medan en jämställdhetsbonus införs är sådant som retar gammelmoderater, men den allra största vattendelaren mellan gamla och nya moderater är synen på försvaret.
Förenklat kan man säga att för de gamla moderaterna kommer individens frihet först. Skatterna ska vara så låga som möjligt, företagens manöverutrymme så stort som möjligt, och staten ska inte lägga sig i om mamman eller pappan tar ut föräldraledighet. Individens frihet hotas däremot om främmande makt går till attack, och därför måste försvaret vara starkt och få stora resurser.
De nya moderaterna försvarar förvisso också individens frihet, men inte på samma hårdnackade sätt. Man har närmat sig socialdemokraternas sociala ingenjörskonst, och accepterar inskränkningar av den individuella friheten för att uppnå politiska mål som jämställdhet.
Genom mittenpositioneringen lockade m till sig vänsterröster i valet 2006, och därför kritiseras moderaterna också från vänster. För medan gammelmoderater vill se mer individuell frihet tycker vissa av dem som röstade fram de nya moderaterna att det går för långt åt andra hållet - man vill gärna ha skattesänkningar och avdrag för hushållsnära tjänster, men inte fria vårdval eller vårdnadsbidrag.
Detta mittenbalanserande skulle kunna tolkas som att de nya moderaterna har tappat sin ideologiska kompass, att de blivit populister med ett blött finger i luften som försöker tillfredsställa så många som möjligt samtidigt. Skaparna av de nya moderaterna skulle inte hålla med.
Enligt dem ska det nya arbetarpartiet" tolkas bokstavligt - ideologin som är överordnad allt annat är nämligen arbetslinjen. Genom arbete blir individerna fria, samtidigt som skatteintäkterna ökar så mycket att man både kan sänka skatter och stärka välfärden. Så ser idén ut, och ekonomiskt håller den.
Men frågan är om arbete - helst mycket arbete - räcker för att individerna ska känna sig fria. Moderaten Kristina Axén Olins avhopp tyder inte på det.
Och när frihetsvisionen inte sträcker sig längre än till en luthersk arbetsmoral blir den lätt att utmana. Flera socialdemokrater sade i sina förstamajtal att riktig" frihet får man bara med socialdemokrati.
Moderaterna ska inte släppa sin arbetslinje, men de ska akta sig för en lika relativistisk frihetssyn som socialisterna. God hjälp för att inte tappa frihetsvisionen kan de få från gammelmoderater - och de övriga tre partierna i alliansen.