En svensk medborgare hålls sedan mer än tre år inspärrad som samvetsfånge i Eritrea.
Dawit Isaak fyller fyrtio år i dag. Men ingen i hans familj eller släkt vet med säkerhet var han finns. Inte heller om han lever.
I det senaste numret av tidningen Journalisten framträder en bild av den saknade men samtidigt bortglömde mannen. Artikeln är ett utdrag ur boken "Dawit och friheten", som imorgon utkommer på Silc förlag.
Förhoppningsvis bryts nu den relativa tystnaden kring Dawit Isaaks fall.
En dag i september 2001 kom tre civilklädda män till Dawit Isaaks hus i Asmara.
"Jag är snart tillbaka" sade Dawit till sin fru.
Enligt uppgifter från Amnesty International hålls Dawit Isaak inspärrad på en säkerhetsavdelning för politiska fångar på polisstation 2 i Asmara. Hans "brott" lär bestå i att han återvänt till det självständiga Eritrea för att bidra till demokratisering, och att han arbetat som journalist på en oberoende tidning.
Vad svenska UD känner till har inga formella anklagelser förts fram. Trots upprepade påtryckningar har varken svenska myndigheter eller internationella frivilligorganisationer tillåtits att besöka Dawit Isaak i fängelset. Den eritreanska regeringen vidhåller att saken är en "intern angelägenhet".
Visst finns det många samvetsfångar i Eritrea som kämpar för sin fysiska och psykiska överlevnad och som förtjänar omvärldens uppmärksamhet. Men den svenska regeringen har ett särskilt ansvar för Dawit Isaak. Att han är "ny svensk" eller har dubbelt medborgarskap får inte påverka engagemanget.
Utrikesminister Laila Freivalds har tagit upp Dawit Isaaks fall med sin eritreanske kollega, och hon har försökt lyfta in ärendet i EU-samarbetet. Men den eritreanska regimen vill inte tala, inte lyssna.
Onekligen är det bråttom med ett tyngre artilleri när det gäller påtryckningar. I ett människoliv räknas varje dag.
Familj och vänner väntar på den oskyldige Dawit.
Hans öde berör svenska medborgare.