Nyligen berättade frilansjournalisten och filmaren Caroline Campbell i "Konflikt" i P1 om hur det var att komma in i Tjetjeniens huvudstad Groznyj:
Hon möttes av ett slags spökstad, men i de sönderskjutna husen såg hon tecken på att människor levde.
I dag är det tio år sedan ryskt pansar rullade in i utbrytarrepubliken Tjetjenien och Groznyj jämnades med marken. Tiotusentals tjetjener dog i detta första krig, liksom tusentals ryska soldater. Hösten 1999 inleddes ett andra krig, som fortfarande pågår.
Den Internationella Helsingforsfederationen har karakteriserat utrensningarna av den manliga befolkningen i Tjetjenien som "gränsande till folkmord".
En anonym, tjetjensk kvinna uttrycker saken så här:
"Det är som om de federala myndigheterna försöker döda ett helt folk. Det är mycket förvirrande. Det kan låta överdrivet, men det är den enda logiska slutsatsen man kan dra av krigföringen i Tjetjenien."
President Vladimir Putin menar att han bedriver en antiterroristoperation och vägrar förhandla med tjetjenska rebellgrupper. Putin betraktar dem alla som terrorister, till och med den förhållandevis moderate Aslan Maschadov, som 1997 valdes till Tjetjeniens president i demokratiska val.
Som "antiterroristoperation" betraktad har kriget i Tjetjenien dock motverkat sitt syfte. Civila invånare i Ryssland bevittnar sedan flera år en våg av blodiga terrordåd. Dessvärre talar inget för att aktionerna kommer att bli mindre förfärande, mindre spektakulära.
Det som pågår är en "palestinisering" av konflikten. Våldsspiralen snurrar allt snabbare, freden ter sig allt mer avlägsen.
Någon måste bryta mönstret.
Många tjetjener ställer sig en retorisk fråga, som borde besvaras av regeringar i gamla och stolta demokratier: Är vi mindre värda än andra människor, eftersom ingen tar notis om det övervåld vi utsätts för?
Sanningen är att tjetjenerna har offrats, och att de befinner sig i Europas glömda krig.
Enligt människorättsorganisationer utsätts tjetjener för nattliga "upprensningsaktioner" och utomrättsliga avrättningar. De "försvinner" och torteras i så kallade filtrerin gsläger. Efterlevande tvingas delta i en motbjudande handel med lik. En älskad släkting kan återfås mot ett antal dollar.
Amnesty International har påtalat att övergreppen utförs i ett "klimat av straffrihet".
Men kritiken från USA har tystnat sedan den 11 september 2001, och en rad ledande EU-politiker tycks hellre se till lockande handelsmöjligheter än det moraliskt tvingande i att sätta press på Ryssland.
Sveket är möjligt så länge opinionen tiger still.
Mycket talar för att Putins politik i själva verket stärkt de extrema rörelserna i Tjetjenien, på bekostnad av mer demokratiskt och västerländskt orienterade krafter.
Men fundamentalistiska strömningar, exempelvis den saudiska wahhabismen, är senkomna inslag i Tjetjenien. Sannolikt har deras intrång åtminstone delvis ett samband med det kompakta ointresse som tjetjener möter för sitt lidande i väst.
Det är hög tid för EU:s regeringar, däribland Sveriges, att ta kraftfulla initiativ för fred. Dessutom måste både Ryssland och andra medlemmar i Europarådet skyndsamt se till att åtal väcks mot de rebeller och soldater som gjort sig skyldiga till krigsförbrytelser.
Filmaren Caroline Campbell lyckades ta sig in i Tjetjenien, och spelade in en film utan övervakning från den ryska militärens sida. När tjetjener berättar för henne och andra journalister riskerar de medvetet sina liv.
De vill ge omvärlden information från ruinerna, från ett helvete på jorden. Hur otroligt det än kan tyckas finns det fortfarande mänskligt liv i de sönderskjutna husen.
Det får Europas invånare inte glömma.