"Det är en ingen skam att vara extrem till frihetens försvar! Och i strävan efter rättvisa är måttlighet ingen dygd!", dundrade Barry Goldwater från talarstolen i Cow Palace, San Francisco. Det var där Republikanerna höll sitt konvent sommaren 1964. Deras nyss utsedde presidentkandidat blåste till strid mot den vänsterliberala, statsinterventionistiska politik som präglat USA sedan Franklin D Roosevelts New Deal-program på 1930-talet. Nu var timmen slagen för en liberalkonservativ revolution; ett återvändande till pionjärtidens frihetsideal, baserat på den "kärva individualism" och gudsfruktande patriotism som Goldwateranhängarna såg som USA:s själ.
Roosevelts ledarskap genom depressionen och andra världskriget hade gett Demokraterna ett övertag som påminde om Socialdemokraternas herravälde i det svenska politiska landskapet. Trots åtta år med den republikanske presidenten Dwight D Eisenhower (1953-1961) hade inte mycket förändrats. Partiet dominerades av moderata, pragmatiska företrädare. Men det fanns en oppositionell falang som var rädda att Rooseveltparadigment steg för steg skulle innebära en väg mot socialism i Amerika. Ständigt svällande statsbyråkrati och ökande skatter? Nej tack!
Under intryck av högerliberala ekonomiska filosofer som Friedrich von Hayek och Ludwig von Mises (vars marknadsorienterade, Keyneskritiska idéer började få intellektuellt genomslag efter krigsslutet) ville de republikanska dissidenterna vända utvecklingen i frihetligare riktning. På utrikespolitikens område gällde massiv misstänksamhet mot FN och kompromisslös antikommunism. Det kunde aldrig bli fråga om eftergivenhet mot banditerna i Kreml. Överlägsen amerikansk vapenmakt var det enda verkningsfulla medlet för att inte bara hålla ryssarna i schack - utan helst knäcka Sovjetunionen och vinna kalla kriget snarast möjligt.
Barry Goldwater, senator från Arizona sedan 1953, seglade upp som den republikanska högerfalangens banérförare. Boken "Conscience of a Conservative" (1960) samlade hans tankar och blev en bestseller med 3,5 miljoner sålda exemplar, den är fortfarande mycket läsvärd: "Individen kan inte vara ekonomiskt fri, eller ens ekonomiskt effektiv, om han är politiskt förslavad. Omvänt är människans politiska frihet illusorisk om hon är ekonomiskt beroende av staten... Varje person är för sitt eget och samhällets bästa ansvarig för sin egen utveckling. De val som styr hans liv är val som han själv måste göra, de kan inte avgöras av någon annan eller kollektivt".
När Eisenhowers vicepresident och kronprins Richard Nixon förlorade valet till John F Kennedy 1960 kopplade Goldwater och hans supportrar greppet om partiet. De moderata krafterna, anförda av mjukisen Nelson Rockefeller, förmådde inte att hindra Goldwateranhängarnas beslutsamma manövrerande för att ta kontrollen över partiapparaten och därmed konventet i San Francisco. Men presidentkampanjen blev en katastrof.
Goldwater stämplades mer eller mindre unisont i medierna som en farlig demagog, som hotade att eliminera medborgarrättslagarna, förinta det sociala välfärdssystemet och kasta världen in i ett kärnvapenkrig.
Den sittande presidenten Lyndon B Johnson vann en jordskredsseger. Goldwater fick endast 36 procent av rösterna och vann bara sex delstater i södern. Demokraten Johnson sjösatte sedan sitt ambitiösa välfärdsprogram "The Great Society". En enig kör av politiska förståsigpåare förklarade att den liberalkonservativa revolutionen kvävts i sin linda.
De skulle missta sig. Grovt. Vid Barry Goldwaters död 1998 hyllades han som en föregångsman, vars kandidatur till Vita huset utgjorde starten på senare decenniers högerförskjutning av det politiska fältet. En krönikör i Wall Street Journal kallade Goldwater för "den mest framgångsrike förloraren i amerikansk historia”.
Visserligen var det Nixon som återtog Vita huset från Demokraterna 1968, dock gjorde Watergateskandalen att de moderata republikanerna hamnade på fallrepet. Det var Goldwater som drog undan det sista stödet som Nixon hade i kongressen och krävde att han måste avgå (vilket Nixon gjorde redan dagen efter Goldwaters misstroendeförklaring).
Fast viktigare: det var Goldwater som gav Ronald Reagan en politisk karriär och Republikanerna en superstjärna. Den förre skådespelaren och demokraten kom ut som Goldwateranhängare i kampanjen mot Lyndon B Johnson med ett TV-sänt tal ("A time for choosing") som blev en kioskvältarsuccé: "Man kan inte kontrollera ekonomin utan att kontrollera människorna. Så nu är tid att välja. Antingen tar vi ansvar för vårt eget öde eller så överger vi den amerikanska revolutionen och bekänner oss till en intellektuell tro på att en avlägsen huvudstad bättre kan planera våra liv än vi själva".
Talet räckte inte för vända snålblåsten för Republikerna då. Men markerade Reagans genombrott som Goldwaters allt mer populäre arvtagare. Den rollen spelade han bättre än någon annan och den tog honom först till guvernörsposten i Kalifornien 1966, sedan till segern över Jimmy Carter i presidentvalet 1980. Idémässigt var det Barry Goldwaters stora triumf. Det var hans tjurskalligt principfasta hållning som lade den inspirerande grunden till Reaganepoken. Goldwaters historiska insats var även att etablera Republikanerna som ett parti i sydstaterna, där konservativa väljare fram till 1964 av tradition föredragit Demokraterna.
Goldwater fick leva tillräckligt länge för att se hur Roosevelts gamla parti gjorde anpassningsrörelser i hans riktning. Demokraten Bill Clinton tvingades högerut för att överleva sitt återval 1996 och förklarade i Goldwateras anda att eran av ”Big Government” var över i Amerika.
Och om Hillary Clinton vinner presidentvalet nästa höst, betyder det faktiskt att en gammal Goldwatersupporter flyttar in i Vita huset igen. Som ung arbetade nämligen Hillary Clinton i Goldwaterkampanjen. "Jag gillade senator Goldwater därför att han var en kärv individualist som gick på tvärs mot den politiska strömmen", skriver hon i sina memoarer. Sämre inspirationskällor för den som vill åstadkomma politisk förändring kan man ju ha, inte sant?