När alliansregeringen fick makten ville de göra två stora förändringar av a-kassan: De ville göra den obligatorisk och försäkringsmässig. Tyvärr började de i fel ände, med försäkringsmässigheten.
Försäkringsmässighet innebär enkelt uttryckt att avgifterna till en försäkring täcker utbetalningarna, och att försäkringstagarna betalar olika avgifter utifrån risk.
2006 uppfyllde a-kassan inget av detta, och mycket talade för att öka försäkringsmässigheten. Sambanden mellan in och ut blir synliga - alla förstår till exempel att en takhöjning måste finansieras med en avgiftshöjning. Riskavgiften kan både få individer i hopplösa branscher att byta jobb och facken att ta större ansvar för sysselsättningen i lönerörelser.
Men när regeringen ökade a-kassans försäkringsmässighet, genom att höja och riskdifferentiera avgifterna, bortsåg de från ett viktigt faktum: Sverige har ingen tradition av eget ansvarstagande för försörjningen genom försäkringar. I Sverige försäkrar man hus och bilar på ett försäkringsmässigt sätt, medan till exempel sjukförsäkringen är motsatsen till försäkringsmässig - den finansieras via skatterna, alltså dolt för försäkringstagarna, och den saknar riskavgift.
Detta brukar kallas "nånannanismen" - att många av samhällets skyddsnät har dolda mekanismer. De allra flesta bidrar till den skattefinansierade sjukförsäkringen - men utan att veta hur mycket. Upplevelsen blir att "nån annan" står för tryggheten.
Därför reagerade många med ilska när regeringen gjorde a-kassan mer försäkringsmässig. Opinionsstödet för regeringen rasade och många gick ur a-kassan i protest.
I efterhand är det lätt att se att regeringen borde ha börjat med att göra a-kassan obligatorisk. Corren har tidigare varit emot en obligatorisk a-kassa, men har ändrat uppfattning. Den svenska icke-traditionen av personligt ansvarstagande, "nånannanismen", talar för att de viktigaste försäkringarna bör vara obligatoriska, som trafikförsäkringen.
Orsaken till att regeringen missbedömde och började med försäkringsmässigheten i stället för obligatoriet är sannolikt att de var rädda för att stöta sig med facken. A-kassan är ett viktigt rekryteringsinstrument för dem, och flera fack sade tydligt att de vägrade att administrera en obligatorisk a-kassa.
Med stigande arbetslöshet torde dock förståelsen för en obligatorisk a-kassa vara betydligt större i dag än den var 2006, både hos fack och medborgare.
Tyvärr verkar regeringen vilja glömma idén om obligatorisk a-kassa.
Händelseutvecklingen borde i stället stärka argumenten för ett obligatorium. Arbetslösheten och utbetalningarna från a-kassan ökar, samtidigt som regeringen sänker avgifterna. En allt större del av utbetald a-kassa kommer från skatter (arbetsgivaravgifter). Med andra ord: De som jobbar och inte är med i a-kassan subventionerar dem som är med.
Det är varken rättvist eller borgerligt. Regeringen bör åter lyfta frågan om obligatorisk a-kassa och göra den till ett vallöfte 2010.