Eftersom det osäkra parlamentariska läge som rått under pågående mandatperiod riskerar att förlama även den kommande, är regeringsfrågan central i valrörelsen. Allianspartierna har tryckt på den under lång tid och krävt svar av Stefan Löfven - med vem eller vilka har han tänkt sig att regera? Miljöpartiet är S-ledarens förstahandsval, men S+MP kommer förmodligen inte att räcka för att säkra en riksdagsmajoritet. Socialdemokraterna har gjort försiktiga inviter mot både Folkpartiet och Centerpartiet, men eftersom Alliansen har beslutat att gå till val tillsammans en tredje gång, kan Jan Björklund och Annie Lööf inget annat göra än att slå undan Löfvens trevare.
Tidskriften Liberal Debatt har undersökt möjligheterna till en ”rödgrönblå röra”. Den bjöd in till samtal mellan ”en högersosse, en liberal miljöpartist och en vänsterliberal folkpartist”. Hur ställer de sig till ett regeringssamarbete? Högersossen hyllade Bengt Westerberg-traditionen och citerade Tage Erlander, som sade att ”socialliberalismen gror bäst i ett socialdemokratiskt hägn”. Vänsterliberalen trodde på ett genomslag för jämställdheten: ett borttagande av vårdnadsbidraget, en kvotering av föräldraförsäkringen samt en lagstiftning om bolagsstyrelsers könssammansättning. Miljöpartisten såg framför sig ett större utrymme för internationella frågor såsom biståndspolitik.
Men så framkom att MP och FP är som katt och hund i många frågor, bland annat viktiga sådana som energi och försvaret. ”Aldrig i livet!” var miljöpartistens kommentar till kärnkraft och något försvar av Gotland, ja, över huvud taget, var företrädaren för MP mycket tveksam till. Partierna finner däremot varandra i den fria rörligheten, där S däremot har oroväckande betänkligheter. Hur konstellationen än vrider och vänder på sig stöter den på vad som ter sig som oöverstigliga hinder. Därtill kommer problemet att det inte säkert att den skulle få majoritet, vilket innebär att när detta regeringsalternativ trätt färdigt sinsemellan måste den låta debatten fortsätta i kammaren.
Några som med all säkerhet skulle få egen majoritet är Socialdemokraterna och Moderaterna. I en artikel i Axess magasin (nr 2) konstaterar journalisten Ann Tiberg att fler och fler nu ställer sig frågan som varit omöjlig i hela vår moderna politiska historia: kan S bilda regering med M? Tanken bryter mot svensk tradition, mot vår vana vid minoritetsregeringar, den starka socialdemokratin och det polariserade höger-vänstertänk som dominerar skandinavisk politik. I andra europeiska länder är samarbete mellan motsvarande partier inte alls lika främmande, Finland och Tyskland är två aktuella exempel.
Den tydliga blockuppdelningen där S och M leder varsin sida gör svensk politik enklare och intressantare för väljarna, vilket talar mot S- och M-alternativet, resonerar Tiberg. Men det är inte självklart. Konflikten kommer att bestå över valrörelsen och bidra till dess spänning. Men vad som händer när väljarna sagt sitt, och vi kanske står inför att ingetdera blocket har majoritet, vet vi inte. Att S och M skulle kunna utgöra en handlingskraftig regering med stort utrymme för nödvändiga reformer, kan vi däremot vara säkra på.