Hård kritik mot den svenska krisberedskapen läggs fram i en granskning som Riksrevisionen presenterade på torsdagen.
Många av de brister som kom fram i samband med Tsunamin 2005 är visserligen åtgärdade, främst av den nuvarande regeringen. Bland annat har regeringens förmåga att upptäcka kriser, slå larm och koordinera åtgärder förstärkts. Utmärkt.
Men det är ändå mot regeringen den huvudsakliga kritiken nu riktas. Regeringen bör styra och följa upp landets beredskapsförmåga samt göra en samlad bedömning av den, menar Riksrevisionen. Men det görs inte i tillräckligt hög grad. En avgörande svårighet är att krisberedskap inte bara berör statliga myndigheter utan privata aktörer, landsting och kommuner. Men den svårigheten måste överbryggas.
Det saknas också lagstiftning som ger regeringen rätt att i en krissituation besluta om vilken myndighet som ska överta den operativa krisledningen på nationell nivå. Samverkan mellan myndigheter, vilket är den nuvarande principen, räcker inte alltid, menar Riksrevisionen. Resonemanget verkar rimligt.
Listan över brister i krisberedskapen är lång: Betalningssystemet är för sårbart, regeringens krav på Svenska kraftnät gällande säkerhet i elnätet är för otydliga, säkerheten vid vattenkraftsdammar brister, det är oklart hur väl vi kan hantera de långsiktiga konsekvenserna av en kärnkraftsolycka. Med mera.
Kritiken förtjänar att tas på allvar. Inte minst för att en god krisberedskap har blivit allt mer central. Bland annat beror det på att samhällets komplexitet också gör det mer sårbart. Ett sabotage riktat mot det nationella betalningssystemet skulle till exempel kunna lamslå Sverige. Bankomaterna skulle sluta fungera, betalkort skulle inte kunna användas och löneutbetalningar inte kunna ske. Före IT-samhället existerade inte den typen av hot.
En annan anledning till att krisberedskapen måste vara hög är nya hot som internationell terrorism och extremt väder i klimatförändringarnas kölvatten. Risken för globala epidemier ökar genom vårt resande, risken för kärnkraftsolyckor ökar ju fler kärnkraftsverk som byggs.
Det är helt enkelt inte försvarbart att inte ha högsta möjliga beredskap för en kris.
Man kan naturligtvis inte hålla regeringen ensam ansvarig för de nu påtalade problemen. I huvudsak rör det sig om att samhället måste anpassas efter en föränderlig verklighet - och till viss del om systemfel som ärvts från tidigare regeringar.
Men man kan - och bör - kräva att regeringen tar krafttag för att åtgärda bristerna. Det arbetet har påbörjats, men mycket återstår att göra.
Alliansen tog ordentligt med politiska poäng på socialdemokraternas klantiga hantering av Tsunamikatastrofen. Det vore rimligt om alliansregeringen gjorde det till en samvetsfråga att gå till botten med hela krishanteringen, från riskbedömningar till förebyggande åtgärder och operativt ansvar. Riksrevisionens granskning visar att det behövs.