Det sägs att inget parti vinner något på att driva försvarsfrågor. I den moderna demokratins väljarmaximerande tidevarv fokuseras istället på sånt som kan ge säkrare utdelning i opinionen. Som skolan, sjukvården, jobben. Dessa områden prioriteras regelmässigt högt av väljarkåren i mätningarna, och således är det där rösterna kan hämtas hem som kan ge makt och inflytande. Relativt få medborgare har någon omedelbar glädje av satsningar på militären. Betydligt tacksammare är att utlova skattepengar till annat som ligger väljarna närmare. Fred råder ju ändå.
Så länge vi levde i skuggan av det totalitära hotet från Sovjetunionen fanns tvingande incitament för politikerna att hålla garden uppe. Men nu? Varför bry sig? Detta kan låta som krasst kalkylerande, cyniskt rent av. Men är sannolikt en förklaring till att Moderaterna övergett sin traditionellt försvarsvänliga linje. För Fredrik Reinfeldt och Anders Borg verkar Försvarsmakten mest vara en besvärande utgiftspost i budgeten. Ett särintresse bland andra, som statsministern så famöst formulerat det. Mikael Odenbergs abrupta avgång efter blott elva månader som försvarsminister i september 2007 var symptomatisk. Han kunde enligt egen utsago "inte längre se sig själv i spegeln" om han skulle fortsätta arbeta på Reinfeldts och Borgs snäva villkor. Exit Odenberg och därmed desarmerades den försvarspolitiska kraften i det partiet. Vilket de mjukryggade efterträdarna Sten Tolgfors och Karin Enström grundligt torde visat.
Men något hände när ÖB Sverker Göransson offentligt förklarade att Sverige bara klarade att försvara sig i en vecka mot ett begränsat mål. Uttalandet gav en handfast illustration av förfallet som fick det att tända till i folkdjupet. Spelade regeringen hasard med nationens säkerhet? Inte okej! Försvarsfrågan blev plötsligt het. Vem värnade Sverige egentligen? Och varför ska vi årligen betala över 40 miljarder kronor till en Försvarsmakt som inte kan skydda våra gränser? Att lita på att freden kommer att vara i all evighet när ett auktoritärt och revanschistiskt Ryssland upprustar massivt håller inte heller.
Medan Karin Enström och Fredrik Reinfeldt har fortsatt att bagatellisera situationen, hörs nu andra takter från Jan Björklund i Folkpartiet. Han kräver omtänkande och återgång till ett fungerande försvar med bland annat fördubblad armé, luftvärn (som vi skamligt nog saknar) och militär närvaro på Gotland, denna strategiska punkt i Östersjön som i dag lämnats helt försvarslös. Det kommer förstås att kosta och Björklund är beredd att höja anslagen. Tufft, men nödvändigt. Vore det inte även på sin plats med en regeringsombildning? Alliansen behöver en minister som kan återställa trovärdigheten i försvarspolitiken och vem kan vara mera lämpad än major Björklund?