Förslaget innebär att styrelsemajoriteten inte längre med nödvändighet utses av regeringen. Majoriteten ska kunna utgöras av personer som är verksamma vid lärosätet, lärare och studenter. Dessutom ska rektor kunna utses till styrelseordförande.
Men en rektor som är styrelseordförande måste i någon mening kontrollera sig själv. Han måste också leda styrelsens arbete med att tillsätta ny rektor, en post han kan vilja fortsätta på.
Redan i utbildningsdepartementets följebrev till lagförslaget påpekas att en sådan ansvarsfördelning kan upplevas som oklar. Det måste tillhöra ovanligheterna att ett departement pekar på uppenbara brister i det förslag man lägger fram.
En doft av hafsverk sprider sig kring utbildningsdepartementets promemoria. Lagändringarna är tänkta att genomföras redan den 1 mars 2007.
Man drar sig till minnes Marit Paulsens omdöme om Lars Leijonborg efter skandalen kring folkpartiets dataintrång strax före valet:
"Han är en rättrådig och eftertänksam missionsförbundare i grund och botten. Utsökta egenskaper i ett normalt parlamentariskt läge, men tyvärr rätt katastrofala egenskaper när himmelen lossnar, därför att då ska man vara så ohyggligt snabb."
Har Lars Leijonborg med sitt nya förslag tänkt visa belackarna att han minsann kan agera snabbt och göra rätt?
Så tråkigt då, om intrycket återigen blir att han agerar överilat och hamnar fel. Särskilt som det denna gång finns utrymme för rättrådig eftertanke.
Avsikterna med lagförslaget är desto bättre. Leijonborg vill ge den akademiska världen större makt över verksamheten. Utmärkt.
I dag utser regeringen styrelsemajoritet vid universitet och högskolor. Ordförande och ytterligare tre ledamöter tas fram genom en politisk process.
Visst kan det leda till en onödig politisering av villkoren för forskning och högre utbildning. Men frågan om ökat oberoende för den akademiska världen är större än så. Den handlar snarare om tilldelning av resurser och utökade möjligheter att samarbeta med näringslivet.
Varför inte sätta in frågan om universitetens styrelser i ett större sammanhang? Och låta dialogen med lärosätena ta den tid som krävs?
Utbildningsdepartementet har ett utmärkt tillfälle att ta ett helhetsgrepp i den forskningspolitiska proposition som ska läggas fram år 2008. Fram till dess vore det enkelt att omsätta den nya inställningen i praktiken genom att lyssna noga på universiteten när man tillsätter styrelse.
Om resultatet ska bli bra har Lars Leijonborg all anledning att skynda långsamt.