Polismördaren Tony Olssons rymning från Hall-anstalten, tillsammans med tre hårt belastade kumpaner, chockade i går Sommarsverige. Den rev upp sår och minnen för många östgötar från den fasansfulla försommardagen 28 maj,1999. Många drabbades direkt, först och främst de skjutna polisernas familjer och den rånade bankpersonalen i Kisa. Men också kolleger, vittnen och grannar i Kisa, Malexander, Boxholm och Mjölby.
De tre skyldiga greps och dömdes. Fem år har gått men i går var det påtagligt hur tunga minnena fortfarande är. Missnöje och besvikelse över kriminalvårdens sätt att skydda oss väckte berättigade frågor.
Är det inte dags att göra rymningar och rymningsförsök till straffbara gärningar? Den som redan sitter i fängelse skulle sannolikt bli avskräckt om rymning eller försök medför påföljd. Det skulle också göra det svårare för intagna att enas om att ta risken att rymma. Andra intagna skulle motverka av rädsla att bli inblandade.
Det är en föråldrad syn på kriminalvård som ligger till grund för uppfattningen att en rymning inte är ett brott, enbart ett misslyckande från kriminalvårdens sida? Dagens delvis tunga kriminalitet och hårda klimat på vissa anstalter lämnar, tyvärr, allt mindre utrymme för den svenska, humanare modellen. Kriminalvårdsstyrelsens nuvarande vision "bättre ut" passar inte på den nya typen av tung kriminalitet.
En rymning kan inte bara betraktas som den dömdes protest mot fängelsets vanvård. När en dömd försöker fly sitt straff måste det ses som ett brott. Att hjälpa någon att rymma är trots allt redan ett brott.
Kanske skulle den avskräckande effekten av ett förlängt straff ha en liten effekt på de livstidsdömda. I detta fall var det bara en som var livstidsdömd, Tony Olsson.
Rymningen ger anledning att åter undra: Hur kunde det hända? På en säkerhetsanstalt?
Ropen skallar redan på justitieminister Thomas Bodströms avgång. Paralleller dras med storspionen Stig Berglings rymning som kostade dåvarande justitieministern Sten Wickbom jobbet.
Viktigare än att låta ministerhuvudet falla är att regeringen tillsammans med kriminalvårdsstyrelsen och dess relativt nytillträdda chef Lena Häll Eriksson ser till att vi får en kriminalvård som kan bemästra dagens kriminella och skapa trygghet både inne på anstalterna och för allmänheten.
Det kräver vi.